Efter en vecka med vasaloppsåkning för Tina och vattkoppor för barnen så var det nu äntligen dags att få ut och prova lite riktig körning med den  nya mattan. Läget har ju sett rätt bedrövligt ut på sistone med regn och plusgrader, men de senaste dagarnas kallväder med snöstormar till höger och vänster gjorde att hoppet att hitta lössnö ändå inte var helt ute.

Vid sjutiden på morgonen gick jag så ut för att skotta bort den halvmeter pudersnö som låg som ett täcke över uppfarten. Körde snabbt av hela uppfarten och skottade runt släpen. Sista turen jag gjorde med snöslungan mot kulkopplingen på släpen så studsar hela slungan till, och när jag kollar vad som hänt så sitter halva kabelhärvan inlindad runt matarhjulet och lossryckt från släpen. DOH!

En snabblagning medelst sockerbit och eltejp senare fungerar elen på släpen igen, och vi använder släpvagnen som ramp för att lasta Oskars skoter i skåpet. Min skoter får upp på släpen, och sen drar vi iväg mot dagens mål, Malå. Blir en trevlig tur om 13 mil inåt landet och under resan övergår den gråmulna himlen till strålande solsken! LYSANDE!

I Malå möter vi upp med Jens som lotsar oss efter diverse halvkörda kraftledningar och okörda myrar med GOTT om pudersnö! Den nya mattan får verkligen visa vad den går för, och jag är sjukt nöjd med prestationen! Där maskinen tidigare bara satt sig och masat iväg reser den nu skidorna rätt upp mot skyn och vrålar iväg i rasande fart! Att hoppa över diverse diken är nu bara roligt, då man inte står med nosen rätt ner!

Dagens skönaste puderrepa var när vi kom ut från snårskogen till en oplogad timmerväg upp till toppen. Jag kom ut först och kunde ligga och surfa mellan dikena med lagomt tempo och maskinen bara ÄTER pudersnö. Underbart härlig körning där man kan köra med skidres och burka och bryta hela vägen utan att behöva oroa sig för vad som finns undertill!

När det är dags för lunch viker Oskar och Jens av mot husvagnen i Malå igen, men jag, Jocke och Patrik kör ett fältfika och letar oss mot ett par bergstoppar vi spanat in. Det blir bitvis trångt i skogen, men med samlad vilja och dragstyrka tar vi oss fram.

Efter lite om och men hittar vi rätt bra körning efter en oplogad väg. Diket är ruskigt skönt, men lite förrädiskt. Rätt som det är får man tvärfäste och hoppar tvärs hela diket. En sån tur ledde rätt mot en gran modell grövre, så istället för att klippa trädet i full fart lade jag om kursen och hoppade rätt upp på vägen istället. Stannade tvärs vägen och den bästa utvägen verkade vara att dra en repa ner på andra sidan, där det var rätt brant, för att bryta runt maskinen och klättra upp på vägen igen. Det gick rätt bra, men med lite för mycket nerlägg och för långsam på att klättra på skotern slutade det med att jag trillade av och fick maskinen över mig istället och blev sittandes…

Så var det bevisat att det går att fastna även med 59mm kammar. Tur!

Vi fortsatte efter härliga puderdiken och letade sätt att ta oss mot klättringen när ett dåligt vägval in i snårskogen lämnade oss med ett alternativ: Att korsa ett par djupa diken där vi inte visste vad som väntade oss på andra sidan. Jag stod först i turordningen och gasade med lätthet över diket. Patrik kom efter och plöjde upp mitt spår, och det gick bra.

När vi parkerat på andra sidan hörde vi Jockes maskin stanna och ett uppgivet “Grabbar, jag befinner mig lite besvärligt till”… och jo, lite besvärligt var det:

Observera att Patrik står raklång i spåret bakom skotern…

Helt galet djupt var det och det tog en liten stund att gräva fram maskinen. Sen blev det sjukt mycket puder tills vi kom fram till berget vi ville besegra. På vägen upptäckte Patrik att hans Renegade faktiskt är bredare än min Boondocker när han följde mitt spår…

Efter att ha snirklat oss runt diverse myrar och mer och mindre tät skog var vi till slut 300m från toppstugan, men nu hade det börjat skymma och Patriks maskin visade tydligt att den abslolut inte ville klättra mer när den till och med fastnade i nedförsbacke:

Eftersom att vi nu var trötta, svettiga och hungriga och det var efter middagstid, beslöt vi oss för att berget fick vinna idag. I sakta mak tågade vi nedför berget med lite bus och lek och när vi nådde leden vid bergets fot var det redan mörkt. Idag fungerade iallafall lyset på min skoter, och det är mycket trevligare att köra led i mörker med fungerande lyse!

Det blev ett gäng kalla och mörka mil innan vi var i Malå igen, och när vi kom fram till bilarna visade termometern på bistra -23 grader. Mitt ansikte var så kallt att ögonen frös ihop ett antal gånger under färden, och läpparna sprack så att det blödde, men vi kom fram helskinnade iallafall! Väl framme hade skåpbilen frusit ihop, och vi lyckades inte öppna skåpdörrarna för att lasta Summiten! Vi testade då att lasta båda maskinerna på släpen, och det var den smidigaste och bästa lösningen hittills! Hädanefter blir det bara släp och 2 maskiner på den! Topp!

Efter en snabb middag på Frasses tackade vi Malå för en finfin dag och tågade hem utan vidare äventyr eller komplikationer.

Idag höll alla maskiner, förutom standardfelet att ett handskydd trillar av min. Nu har jag fått laga båda infästningarna i excenteraxeln, jag har gänglåst rallande fästskruvar som gör att handskyddet viker in sig och är ivägen för bromsen, och nu släppte hela skyddet från styret istället. Nu blir det att ta loss varenda led på skydden och gänglåsa ihop allting med cylindrisk fastsättning så att de får sitta kvar framöver!

Med tre batterier till GoPro 3:an räckte det till att filma större delen av dagen, så vi hoppas på lite fin skoterfilm framöver… ska se när jag får tid att redigera ihop någonting.