För ett par veckor sedan var det dags att köra min första “endurotävling”. Har tänkt köra ett gäng endurotävlingar nästa sommar och nu fick jag tillfälle att tjuvstarta redan i höst och det bara måste man ju haka på.

Eftersom att jag vet att jag är extremt lite tävlingsmänniska åkte jag dit med inställningen att någon ju måste komma sist med, och sålänge man har roligt så är det ju värt det! Det visade sig att jag lärde mig någonting nytt om mig själv den här dagen – någonting jag måste lära mig hantera om jag ska överleva min dröm att köra ökenrally : När det är tävling spar jag inte på krutet, jag ger järnet och tänker efter senare.. lååångt senare. 😉

Normalt när jag kör tänker jag på cykeln, tänker på kroppen, tänker på förarna runt mig och tar det lugnt för att allt ska hålla. Här tänkte jag inte, jag bara körde. Nu syns det inte så bra på filmen, men jag klev av cykeln i hoppet efter däckstravarna då jag plötsligt befann mig i underläge efter en halv bakåtvolt i luften.

Till mitt försvar får jag säga att jag är extremt ovan hoppare. Har kört crossbana ett par gånger, men aldrig hoppat på riktigt, och även luftfärderna i dessa småhopp är mer än vad jag kört tidigare. Jag minns att jag tänkte att jag skulle ta i lite och hoppa över lerpölen efter hoppet, så jag drog på rätt ordentligt på trean men eftersom att det var lerigt som tusan spann det på rätt bra. Gissningsvis fick jag fäste i uthoppet vilket gav mig lite extra rotation, och att dra av på gasen hjälpte inte mycket.

Resultatet? Ordentligt stukad fotled, stukat knä och sönderslagna revben på höger sida. Såhär två veckor senare är det bättre, men fortfarande sjukt ont – men det var helt klart värt det! RUSKIGT rolig körning och jag längtar redan tills det är dags att ta fram hojjen till våren igen!