Idag packade vi maskinerna i skåpbil och släp och åkte iväg en bit inåt land. Jag och Patrik åkte citroen, och Jocke – som rekat målet för dagen – åkte egen bil. Målet för färden var Jörn, eller närmare Glommersträsk. Vi passerade Glommers en liten bit och lastade av.

Först blev det ledåka en bra bit, men vi passade på att missbruka all lössnö vi hittade på vägen och lämnade ingen myr orörd. Börjar så smått få in känslan för nymaskinen och det går bättre och bättre att köra.

Första stoppet idag blev efter en liten backe vi hittade på en kraftledningsgata

Här drack vi lite vatten och gottade oss i vädret: Strålande sol, 10 grader kallt och totalt vindstilla. Perfekta förhållanden med andra ord!

En idolbild på maskinen…

Så här fånligt lycklig har jag sett ut ända sen jag hämtade maskinen i Torsdags.

Vi blåste vidare och efter ett tag trodde vi att vi hittat dagens mål, om det var Vithatten eller något annat berg i närheten vet jag inte, men ett berg var det iallafall.
Vi busade lite i uppförsbackarna och det var RUSKIGT roligt att klättra med skoter. Gick riktigt bra, det var inga problem att ta sig upp alls, men Patrik med sin korta maskin hade det lite mer problematiskt.

Jag var ju inte sämre än att jag retades lite med honom. En av dagens höjdare var precis innan det här kortet, när jag precis lyckats med någonting jag bara sett på film tidigare. Körde ner bakom honom och skråade förbi ett par meter nedanför där han satt fast, sedan vände jag om rätt upp och klättrade förbi honom varpå jag slängde över vikten åt andra hållet och skråade förbi ovanför honom innan jag avslutade med lite klättring till platsen där jag parkerade… Låter epigt, men det kändes grymt och även om han var totalt förnedrad erkände Patrik att det faktiskt såg snyggt ut när jag passerade och cirklade runt honom… 😉

(Och som vanligt ÄR det betydligt brantare än det ser ut på bild)

Efter några försök satt vi tillslut på toppen allihop och passade på att ta en välförtjänt fika. Kaffe, varm choklad och mackor sitter INTE fel.

Det är i sånhär terräng som lodjuret trivs allra bäst, och alla recensioner man läser på nätet om att Boondockern inte trivs i snö – SKITSNACK! Visst, det finns maskiner som går bättre, garanterat, men detta är det grymmaste jag någonsin kört!

Efter att vi fikat färdigt insåg vi att vi faktiskt var på fel topp. Detta var inte alls dagens mål, utan ett delmål. Dagens mål var berget bredvid, så vi puttrade ner i dalgången mellan topparna och sökte efter ett bra ställe att klättra. Det var tät skog och riktigt besvärligt att hitta någonstans att kunna ta sig upp, så till slut gasade vi bara rätt upp i skogen.
De första försöken slutade med återvändsgränder, och jag premiärade boondockern med en fastkörning efter att ha burkat lite för hårt nedanför en gran. Efter några försök hittade vi en passage som fungerade, och jag och Jocke satte av mot toppen. Patrik insåg maskinens begränsningar och väntade på oss längre ner.

När det blir riktigt brant inser man hur bra det är att ha 160 kusar under huven. När man känner att det börjar gå tungt så smetar man gasen mot styret och helt plötsligt står man med skidorna rakt upp i luften och känner hur man bygger fart. Att kryssa mellan träd stående på detta vis är en helt ny upplevelse för mig, och jag måste säga att jag älskar det!

Dagens mest poetiska ögonblick är när man, med motorn varvande för fullt och skidorna rätt upp i luften passerar ett litet krön och ser snön breda ut sig framför skotern där marken flackar ut, och ovanför toppen en bit längre upp ser man en gyllene röd sol på väg ner över landskapet.

När vi så puttrat upp på toppen och tar en stund för att fota, spontana high-fives och mycket tjut och skratt är euforin fullständig!

Som en sökare efter det ultimata äventyret har jag hoppat fallskärm från 7000 meters höjd, jag har flugit min egen kropp runt molnen iklädd vingoverall, jag har dykt med hajar och havsrockor och jag har kört diverse mer och mindre extrema grusturer med motorcykel – men detta är HELT ÖVERLÄGSET det grymmaste jag varit med om!

När vi så letat reda på Patrik igen insåg vi att skymningen började falla och det är trevligt att iallafall vara på leden igen när det blir mörkt. Vi puttrade därför så sakta hemåt igen, men passade på att tukta varenda brant, sluttning och myr vi hittade på vägen.
När mörkret föll var vi på god väg tillbaka, och vi hann lasta maskinerna innan den totala tröttheten slog oss.

Efter en lång färd hem sitter man nu här, fortfarande med det där dumma leendet på läpparna, men helt slut i kroppen. GRYMT bra dag, och jag vet att det kommer mer av den varan!
Tack Jocke och Patrik för en GRYM dag och GRYMT bra rekat Jocke!