Så packade vi skåpbilen och drog iväg mot Borlänge som skulle vara startpunkt för årets dalarace.

Första natten spenderades i familjär miljö i Fallskärmklubben Dalas lokaler, måste erkänna att man blir ruskigt sugen på att återuppta hoppningen!

 

Torsdag morgon var det samling vid en mc butik i Borlänge, och efter iordningställande av alla prylar rullade vi en efter en iväg..

Dagen började i lugnt tempo med en endurostig..

 

.. som inte riktigt alltid var farbar, men det var bara att lirka sig förbi och fortsätta ..

Efter en dryg mil eller så upptäckte Shane att hans GPS lossnat, så vi fick krypköra tillbaka och försöka hitta den – till ingen nytta. GPS:en var spårlöst försvunnen. Trist, men det var bara att fortsätta.. Lite asfalt, större grusvägar och mer lerspår..

Riktigt roligt att köra småstigar och småvägar i skogen där man aldrig varit tidigare.. Den blöta sommaren har dock satt sina spår..

Det som tidigare säkert har varit fina traktorstigar är nu rena lerdiken vilket såklart gör att man får hålla en lite lägre hastighet än vanligt.. bitvis var dock stigarna riktigt fina!

 

Efter lite lerstigar och grusväg gjorde vi en navigeringsmiss. Terrängen överensstämde ”rätt bra” med roadbooken, även om noten kom lite för tidigt, men vi tog svängen här:

.. som ledde oss in på en riktigt dålig och lerig traktorstig..

.. och bjöd på badmöjligheter ..

.. och bjöd på en hel del vatten ..

.. och kokande kylare ..

.. men till slut insåg vi att vi var fel.

Tyvärr hade vi inte ställt in rätt GPS-koordinat-format, så koordinaterna på noterna sade oss ingenting – de var alltid fel.. men HÄR skulle vi inte vara, så vi fick vackert vända och köra hela lerstigen tillbaka igen. När vi kom ner till vägen där vi kört fel, och rullade 100m till så fanns där en korsning där terrängen HELT stämde överens med roadbooken, på rätt avstånd från förra noten med..

.. och istället för en lerig traktorstig såg spåret ut såhär..

Vi hade svettats ganska mycket i onödan pga vårt navigeringsfel, och tappat en halvtimme eller två i tid. Nåväl, nu var vi iallafall varma så det var bara att blåsa vidare.

Fina grusvägar och någon bom passerades innan lunch. Efter lunch fick vi köra på ett skjutfält med extremt fina grusavsnitt och någon endurostig. Tyvärr tog batteriet i kameran slut och missade det roligaste första dagen. Fick även köra någon jättefin skoterled en bit som var helt magiskt skön.

Efter 49 mil kom vi så fram till Särna camping där vi spenderade natten.

Maten var riktigt god, men det hade man nog tyckt oavsett vad som erbjudits efter dagens strapatser..

 

Dag två började med ett avsnitt med riktiga högfartssträckor.. Här märkte jag av fenomenet med att cykeln slirar på kopplingen när man kör fort vilket begränsade lite, men det var ett riktigt skönt avsnitt och flinet var svårt att sudda bort efteråt..

Snart kom vi åter till dammen vi passerat igår, och även idag bjöds det på skjutfältskörning..

Det bjöds på ett litet enduroavsnitt i form av lerig kraftledning..

och riktigt fina grusvägar med någon vattenpassage..

Dagen avslutades med riktigt trevlig klättring uppför baksidan av Järvsö skidanläggning, och till sist nedfart utför pistens servicevägar innan vi var framme vid dagens stopp i alpinbyn..

Kvällen bjöd på god mat, motorcykelservice och gott umgänge..

.. lite sista-minuten ändringar i roadbooken blev det med, och jag hittade orsaken till att mitt halvljus slutat fungera..

De häringa kinaLED:arna håller inte för endurokörning, måste hitta nåt bättre!

Dag tre började med knepig navigering.. eller navigeringen som sådan var kanske inte så knepig, mer det faktum att roadbooken inte stämde alls..

 

När roadbooken inte stämmer, och det finns många vägar att testa, så blir det lätt folksamlingar i skogen där det diskuteras fram och åter hur, var och varför just nästa väg kommer vara den som stämmer med nästa not – om nu nästa not stämmer..

Efter lite inledande kaos hittade vi sen rätt, och bjöds på många mil kraftledningsspår som avverkades i måttligt tempo med mycket svett och trötta armar..

Plötsligt var där en folksamling, och det visade sig att en norrman varit lite för ivrig och missat kraftledningen med ett bad i den bredvidliggande ån som följd..

 

.. mer kraftledningsspår följde ..

.. och när kraftledningen tillfälligt öppnade upp i en – i jämförelse – högfartssträcka blev jag lite för ivrig och när framhjulet tog en mossig blöt sten och skickade detsamma sidledes ..

.. blev det lite snurrigt en stund ..

.. resans enda riktiga vurpa. Tur att det låg en sten precis vid vägen som bromsade mitt fall! Nåväl, inte tid att stanna så vi satte vidare..

.. och efter en sådär 10 mil öppnade vägen upp ordentligt och solen tittade fram..

Skönt med lite gruskörning efter all denna kraftledningsgata! Första tankstoppet var snabbt avklarat, och efter det en asfaltssträcka, och precis när vi svängde av för fortsatt gruskörning började min front skaka ordentligt. Hade haft känningar tidigare, men gissade att det var obalans och att fälgen fått sig en smäll av någon sten, men det var..

.. framhjulslagren som gett upp ..

Hjulet glappar ju bara någon centimeter i sidled, nog ska det väl gå att fortsätta köra på? Eller, vid närmare eftertanke – nej. Shane satte av tillbaka till macken och servicebilen för att hämta lager, och jag rev ur vad som var kvar av de gamla. Började med att rigga upp hojen på gaffelbenen efter att jag tagit loss framhjulet..

Sedan blev det att ta vad som fanns i verktygsväg, använda framaxeln som hammare och en pinne för att försöka få ur lagren – det gick sådär. Snart kom dock undsättning..

.. i form av en medåkande som hade både hammare och riktig mejsel i verktygsväskan. Med riktiga verktyg gick det snabbt att byta lager och snart var vi på väg igen..

Grusavsnittet som kom nu var ett av resans roligaste. Hög hastighet, men nästan inga fullgasavsnitt utan kuperat och kurvigt hela vägen. Tekniskt och roligt och snabbt, precis som det ska vara, underbart! Roadbooken tog oss såsmåningom från den underbara grusvägen in på en mindre stig..

.. som var grymt härlig att köra!

Ett spår, bitvis trångt, bitvis högt, bitvis snabbt.. men torrt och fint hela vägen!

Lite tidigare hade vi blivit omkörda av norrmännen som badat tidigare på dagen, och nu verkade det som att de ville att även vi skulle bada, för de lurade ut oss på villovägar där roadbooken var lite tvetydig..

Här skulle vi alltså egentigen INTE ut i vattnet..

.. vägen vi siktade på var ingen väg, utan bara en liten vik, så vända tillbaka igen..

Skönt med lite svalkande kallvatten i skorna dock efter morgonens svettiga kraftledningar. Nya tag, hittade rätt spår som var en fortsättning av den härliga stigen..

 

Efter lite ytterligare körning kom vi fram till en not som sade ”Trixig navigering, använd intuition” – i ett sandtag med en stor mängd utfarter. Vi blev ikapphunna av norrmännen, och kämpade ett tag med att hitta rätt väg ut, men när vi till sist hittade den lämnade vi norrmännen att fortsätta leta – så går det om man skickar oss på villovägar i vattnet! 😉 Sjukt fina sandhedsvägar, en crossbana i sanden, sandiga banvallar, fortsatta grusvägar och finfin navigering och fram mot eftermiddagen kom vi fram till de ”orekade” avsnitten av roadbooken som inte testkörts tidigare. Vi forcerade en vägbom och körde över ett kalhygge där man kunde skönja ett spår om man verkligen ville, och hamnade tillslut i ett lerhål i skogen. Här hittade vi vår vän med verktygen som suttit fast i 45 minuter, så vi slog följe resten av dagen..

 

Riktigt mysig skogskörning blev det, där det en gång varit ett traktorspår som nu växt igen..

Dagen bjöd sedan på lite mer grusväg, ett orekat avsnitt där ett träd ramlat över vägen, vilket skickade oss rakt in i skogen för ett svettigt enduropass i spårlöst land, innan vi kom fram till ”lilla endurobacken” som enkelt forcerades. Slutligen blev det riktigt sköna småstigar på sandhed, men här var kameran tyvärr för länge sedan död. När vi så kom fram till nattens härberge tror jag att jag svettats ut minst 50% av kroppens vätskereserver..

Varmt – minst sagt! Det blev lite småmek, men ingenting som egentligen behövde fixas på cyklarna. Luftfilterfix och småsaker bara.

Ölen smakade ovanligt bra och vi smorde kedjorna och kikade på skadorna på roddes cykel – som tvingats till en highsider av sin förare tidigare under dagen i alldeles för hög hastighet för att det skulle vara hälsosamt.

Inga stora personskador som tur var, men en manglad roadbookhållare och lite krossade blinkers..

Middag intogs i stora portioner, och sedan blev det snarkkvartett på rummet hela natten.

 

Sista dagen bjöd på ”grustransport till Borlänge”, med ett riktigt skönt avsnitt banvall och några riktigt vackra vyer. Tyvärr inga bilder från denna dag som slutade på parkeringen där vi lämnat av cittran några dagar tidigare..

Här var vi framme väl innan lunch, vilket var tur då vi hade lite drygt 75 mil att köra innan vi skulle vara hemma.

Testade ”palm savers” i handskarna på denna resa, och även om jag fick blåsor ändå så var de långt ifrån lika stora som de jag brukar få i normala fall!

Så det var helt klart en bra investering! Skåpbilen packades och sen bar det av hemåt!

Förutom sista dagen var sträckorna en bra bit över 40 mil varje dag. Trots att vi i stort sett inte kört någonting alls i år gick det väldigt bra att köra. Man var trött, men inte totalslut när man kom fram, vilket var förvånande. Hade väntat mig att vara betydligt mer tagen på slutet av dagarna.

Det var överlag väldigt lerigt första dagarna vi körde, vilket hade varit betydligt mindre jobbigt om vi inte dessutom navigerat oss fel in på ännu lerigare vägar..

 

I övrigt har motorcykeln fungerat bra. Kåpfästet på vänster sida av tanken lossnade när jag lade omkull cykeln i ett lerhål, så jag måste hitta en bättre lösning på dessa. Halvljuset slutade fungera när lampan skakade sönder, så jag måste bygga en bättre lösning för halvljuset – troligen gör jag en variant som är mindre laglig som jag kör med mellan besiktning men som fungerar bättre än den lagliga varianten.

Man tar sig ordentligt långt mellan tankstopp med de här cyklarna. Vi körde som längst ungefär 25 mil mellan påfyllning, och då hade vi soppa kvar, så 28 mil borde man kunna ta sig. Detta ska testas till sommaren under kontrollerade former..

Svealand Runt 2015 var en riktigt vacker körning, mycket varierande underlag, tillräckligt jobbigt och tekniskt och gott om snabba sektioner där man bara flyger fram. Vill ge en stor eloge till  organisatörerna av detta mycket välordnade race, och om det blir nåt nästa år – då dyker vi upp igen!

 

 

Jo, någon dag efter vi kom hem fick jag den här bilden från Sven som arrangerat stora delar av körningen:

Han hade varit ute och motionerat i spåret där Shane tappat sin GPS – OCH HITTAT DEN! Slutet gott, allting gott – som dom säger! 😉