Väckaren ringde klockan 0400. Det blev en snabb dusch, tandborstning och påklädning innan vi masade oss ut till husbilen. Väl där tog det inte lång tid innan alla svenskar var på plats och gjorde sig hemmastadda i husbilen igen. Frukost hade inköpts kvällen innan och kylskåpet fylldes med smör och pålägg till de mackor som fick ta plats i skafferiet.

Att köra genom Albanien på tidig morgon går snabbt, och innan vi visste ordet av var vi vid gränsen. Samma tulltjänsteman som släppt in oss i landet skulle nu släppa ut oss. Han var på mycket bättre humör idag, och kom ihåg våra fem “Moto” i släpet. Gränsövergångarna var inga problem, och Albanien gick snabbt att ta sig igenom.

Montenegro med sina sämre vägar passerades snabbt, vägvalet åt detta hållet var MYCKET bättre än tidigare. Efter lite strul hittade vi en påfart till A1, en stor snabb motorväg som leder genom hela kroatien upp till Slovenien. Efter A1 i kroatien såg vi två otäcka bilolyckor, en av dem av den typen som skapar minnesbilder man önskar att man inte hade i huvudet och som är svåra att bli av med.. 🙁

Sloveniens vägar suger. De är vackra och slingrande, men om man vill hem snabbt så är de riktigt jobbiga. Branta serpentiner med dålig asfalt.

Gränsen till Österrike var inga problem, och nu var vi i EU på riktigt. Detta var sista gränsövergången där vi överhuvudtaget behövde bemöda oss om att ta fram våra pass. Denna gång lade vi pengar på att köra bra vägar, runt tusenlappen kostade det att köra motorväg genom hela Österrike, och vilken tid vi sparade! Snabbt var vi i Tyskland och Autobahn igen.

Jag körde Albanien, Montenegro, Kroatien, Slovenien och början av Österrike. Sen fick jag sova i 8 timmar innan jag tog över ratten i Tyskland igen. Snabbt upp till Rostock, och denna gång hann vi med färjan som precis skulle gå – ingen onödig väntan här inte. Torsdag kväll hade vi diskuterat om vi skulle behöva boka en senare färga, facit var att vi hann med en färja som gick 11 timmar tidigare än ursprungsplanen.

På färjan inhandlades diverse billig dryck, leksaker till barnen och present till hustru. Sen blev det en dryg etapp från Gedser över broarna genom sydsverige och upp till Växjö. Nu när man var på svensk mark var man ju nästan hemma, och att då inse att man har en tredjedel av resan kvar är tungt.

Vi lastade av gubbarna i Växjö med blandade känslor. Det är riktigt tråkigt att det är över (för denna gången) men man längtar så kopiöst mycket efter familjen att man bara vill hem så snabbt som möjligt. Vi lovade dock varandra att vi ska göra om detta igen, dock inte i år eller nästa.. 😉

Efter detta var det den vanliga Sverigeresan att ta sig hem. Vi stannade efter vägen och sov ett par timmar när vi blev för trötta, och sen blev det sista händelselösa etappen hem. Känslan när man svänger in på Degerövägen var sköön. Äntligen hemma! Lastade av Shane och parkerade husbilen på uppfarten. Kramkalas! Underbart!