Steg som vanligt upp 0630 och klädde på oss. Lämnade av väskorna för transport och tog en snabb frukost innan vi satte oss på cyklarna och blåste iväg.

Dagen började med 5 mil asfalt, snabb transport över ett bergspass på god höjd. Otrolig utsikt och sjukt vackert! Mitt i en stad blev vi plötsligt invinkade av polisen. Det är gott om poliser i Albanien, men de brukar bara vinka åt oss när vi kör förbi, men nu blev vi stoppade. Det visade sig att Red Bull bilen stod i en gränd och att poliserna vinkade in oss dit för förfriskningar. 😉

Efter lite stadsnavigering kom vi så ut på landsbygden och gruset. Riktigt snabba grusvägar i varierande skick hela förmiddagen, och vi höll god hastighet. Efter en mindre asfaltsektion började vi klättra uppåt, och gruset övergick till sten och “pavé”.

 

Vägarna blev riktigt jobbiga att köra, det studsade och man hoppade fram och åter, men vi höll god fart för att hinna köra hela dagen. Uppför och nedför, serpentiner och byar. Första offroadsektionen gick fort, men sen började vägarna bli sämre och bitvis var de helt bortspolade. Vi körde på klippor och i rasbranter, undvek bergsgetter och vallhundar men höll alltjämt ett högt tempo.

 

Tyvärr fanns inte så mycket tid att stanna och fotografera, och ärlig talat låg koncentrationen till rätt stor del på att ha koll på vägen och diverse djur som attackerade en från sidorna. Vägens skick var högst varierande idag, en lättkörd, bred och snabb grusväg kunde efter en tvär krök vara en smal stenig väg full i hål, så man fick vara på helspänn hela tiden. Här och där hade stensluttningarna rasat, och att köra på denna lösa sprängsten var extremt halkigt. Men samma typ av steniga pave-vägar som på morgonen kändes tungkörda och läskiga, togs innan lunch på hög hastighet på fyran. Det är det fina med att köra på underlag man inte är van, man lär sig snabbt hur man ska hantera dem och det går snabbt från att vara tungt till att vara extremt roligt!

 

Det är ruskigt roligt när snabba fina vägar blandas med lite sämre sektioner där man får ta ner farten och trixa sig igenom. Här passerade vi ett par tyskar som körde rätt snabbt, men som navigerade fel en liten stund senare och gav oss ett rejält försprång. Det är bra att köra fort, men om man kör fort och fel så kommer man snabbt långt ur kurs, och då tar det tid att komma rätt igen.

Dagens roadbook var väldigt lång, och vi hade bara monterat första halvan på morgonen. När vi stannade och bytte roadbook tyckte jag att det var ungefär såhär roligt att köra:

 

Såhär såg större delen av vägarna ut som vi körde idag. Detta är en rätt typisk Albansk “snabb grusväg”, stötigt är bara förnamnet. Jag är sjukt nöjd att mitt hemmabygda navigationstorn höll för prövningen.

Precis när man började känna sig sådär jättetörstig att man bara måste stanna och dricka stod Edvins hantlangare mitt i vägen och vinkade in oss. Det var lunch. Enligt uppgift skulle det vara ungefär 17 mil till lunchpausen, men i verkligheten var det nästan 23, så vi var rätt sugna på mat när vi kom fram. En god sallad och pasta serverades och inmundigades snabbt. När vi kastade oss upp på cyklarna igen undrade Edvin varför vi hade så bråttom, vi hade gott om tid på oss – men vi hade ju lovat resten av gänget att vara framme före 1700, så det var bara att åka vidare.

Eftermiddagen bjöd på en del asfalt innan sista offroadsektionen. Lera och sand, banvallar och åkrar innan vi slutligen kom ut mot kusten där det blev jordvägar och sandvallar och en bit snabb körning på stranden. RIKTIGT roligt var det!

 

För att komma ut till stranden fick man köra genom någon sorts delta, som var både lerigt och lite småknepigt att navigera..

 

 

Men när man väl kom ner på stranden så gick det fort!

När vi lämnade stranden var det bara en asfaltstransport kvar till dagens mål i Durrës, och vi stannade efter vägen för att få våra skitiga cyklar tvättade. 50 lek ville killen som tvättade ha, ungefär tre kronor. 😉 Efter tvätten ville killarna att vi skulle ta kort av dem med våra hojjar, så vi plåtade dem med deras telefoner och de var överförtjusta. Resten av vägen avverkades i lugn takt bland åsnor, hundar och lastbilar fulla med morötter. Klockan 1650 körde vi på bakhjulet över målgången och hade nått resans slutpunkt.

Hotellet i Durrës var riktigt fint, och efter en lång och varm dusch åkte jag med “Skinhead driver” till parkeringen där vi lämnat husbilen. När vi kom tillbaka till hotellet med husbilen var det mörkt, och det gick rätt snabbt att lasta i motorcyklarna i lastutrymmet och på släpen. Vi fick till en bättre metod som gjorde att vi utan problem rymde alla prylar vi behövde i garaget på husbilen, och när allt var lastat låste vi ihop och tog en öl innan middagen.

Under middagen var det avslutningsceremoni, och vi fick diplom för vårt deltagande. Jag blev omnämnd som “A very fast swedish guy” vilket kändes roligt, då jag inte tycker att vi hållit nämnvärt hög hastighet under de 6 dagar vi kört. Edvin pratade sig varm för rallyt, och förhoppningsvis återvänder vi snart för att köra rally i Albanien.

Vi hade beslutat att åka klockan 0430 på fredagsmorgonen för att slippa trafiken i Tirana, så det blev en tidig kväll isäng för att orka med den långa hemresan.

Fortsättning följer…