Morgonen började i vanlig ordning 0630 med att väckaren ringde. Morgonrutin innebärande tejpande av kroppens alla skavda regioner, ihoppackande av all elektronik vi spritt i rummet, torra kläder och blöta skor och sedan frukost. Alla våra prylar var täckta av lera, och det är inte utan att man fick dåligt samvete mot städerskorna som skulle rensa upp allt vi lämnade efter oss på golvet.

Det är en rätt trevlig syn när man kommer ut på morgonen och ser alla cyklar uppställda vid rallylådorna.

Vi lämnade hotellet relativt tidigt och körde en dryg mil asfalt innan det blev grusväg. Grusvägarna i Albanien är precis som grusvägar ska vara, dåliga, slingriga och med varierande underlag. På samma sätt är asfaltsvägarna: Ibland otroligt fina och lättkörda, för att i nästa stund vara fulla i hål.

Morgonen bjöd på riktigt fina härliga grusvägar som svängde sig i raviner med den sedvanliga floden i botten, och vi klättrade sakta uppför. Passerade byar och njöt fullt ut av körningen. Jag lyckades tappa fästet på framhjulet och lade omkull först åt vänster, och sedan åt höger.

Det är otroligt vad lite mat i magen och en god natts sömn kan göra för humöret. Energinivån i kroppen och humöret var på topp och vägarna var snabba, vackra och helt underbara! Vi tog oss till och med tid att stanna och fota när det var för vackert för att låta bli.

Ibland körde man runt en krök och blev helt hänförd av den vackra naturen som omgav en, och ibland kom man på sig själv med att tänka tankar i stil med “Shit vilka härliga grusvägar, TÄNK om man fick åka hoj här” innan man insåg att – men det är ju det jag gör!

Idag var roadbooken och trippmätaren spot on, och det är härligt när man i korsning efter korsning inte behöver tveka utan man vet exakt hur man ska köra. GPS:en var fortfarande inte riktigt med på noterna, men den behövdes verkligen inte idag.

Tyvärr kan inte fotografier återge den magiska atmosfären och vackra naturen i Albanien, den måste man uppleva själv. Det fina är att den är rätt otillgänglig, på de här vägarna kan inga turistbussar köra så just nu är de här miljöerna enbart tillgängliga för ett fåtal motorcykel- eller cykelburna turister och lokalbefolkningen, vilket gör att man känner sig än mer priviligierad att ha fått varit här!

Efter att ha njutit av extremt härliga vägar en bit blev det “endurostig”, en gammal brant getstig som ledde oss uppför en stenig slänt till en gräsbeklädd dal och sedan rätt upp på toppen av berget.

 

Första försöket tog vi in på fel stig, vilket innebar att spåret försvann och det blev väldigt guppigt och stenigt. När vi skulle vända trillade först jag omkull:

 

… och sedan gjorde Shane samma sak…

Shane is unbelievable good at riding his bike and almost NEVER falls over, so this is one of very few pictures of him having fallen over. 😉

Andra försöket gick bättre, vi hittade spåret och efter några kokningar var vi uppe i den gräsklädda dalen som ledde oss upp på bergstoppen.

OTROLIGT vackert och riktigt härligt att köra i det öppna landskapet där två hjulspår ledde oss på rätt kurs över bergstopparna! Vi stannade och fotade, och Stefano kom ikapp oss och fotade lite han med.

 

Känslan att köra här uppe, på dryga 1500m höjd över havet, med den friska kyliga bergsluften, den klarblå himlen, den fantastiska utsikten och de underbara lättkörda vägarna kan inte beskrivas som annat än euforisk! Det gick inte att hålla tillbaka, och lite här och där kom ett spontant jubel.

Sedan de sedvanliga serpentinerna utför innan dagens andra utmaning. En smal hängbro över en älv som sedan övergick i ett smalt endurospår, för smalt för att man skulle kunna leda hojjen, med branta klippor till vänster och ett stup rätt ned i älven på högersidan. När vi väl kom dit visade sig beskrivningen vara smått överdriven. Bron var en meter bred och inga problem att köra över. Stigen var även den över halvmetern, och till en början var det en rätt flack grässlänt ner till vattnet. Mot slutet var det dock trångt och en betongmur till vänster som jag skrapade axeln i, och ett brant stup ned mot vattnet på högersidan.. men det var över rätt fort och vi var framme vid lunchstället.

Idag var rutten kort, så lunchen var flyttad till bivacken istället, så vi åkte – efter en liten felnavigering – vidare efter sköna grusvägar. Det gick snabbt att köra då vägarna var extremt fina, men ett par stopp för fotografering var ett måste då utsikten var ohyggligt vacker! Inte så många varningsnoter idag, men det var BRANTA klippor vi körde på och ett misstag idag hade lett till ett flera hundra meter långt fall.

Här blev det en liten selfie att skicka hem till familjen.

 

Det är inte direkt läge att åka av efter dessa vägarna:

 

Vägen ledde oss till en torrlagd flodfåra, vilken vi följde nedför ett par kilometer. Det var stenigt och fästet var stundtals obefintligt, men ohyggligt vackert och riktigt rolig körning!

Efter en stund korsade vi ett vattendrag med det klaraste vatten vi sett på denna resa.

 

Vi följde vattnet nedåt och fick korsa strömmen som växte och växte ett par gånger till under färden nedåt.

 

Vattenpassager är MYCKET trevligare när vattnet är klart och man ser hur botten ser ut där man tänker passera.

Efter en god klättring kom vi så ut på fin asfaltväg, och när vi körde runt ett krön bredde havet ut sig långt nedanför oss. Vi såg vita stränder, små vita byar och den kyliga bergsluften byttes ut mot varm, fuktig havsluft. På väg ner mot vattnet mötte vi ett antal jeepar fulla med ungdomar som var på väg upp till fjällen. Alla ville göra high-five, men efter att ha fått in en smack med en kille på en jeep var det rätt uppenbart att det var en dålig idé att göra så i den fart vi höll.. även med skyddshandske sved det ordentligt. 😉

Efter lite asfaltsnavigering kom vi fram till hotellet vid ettiden, checkade in, slängde av oss motorcykelkläderna och slängde oss i havet. OTROLIGT skönt att få bada i det varma vattnet, vid den vackra stranden. Lunch och öl intogs, och sen badade vi lite mer.. Fixxade hojjarna och väntade på sällskap. Folk droppade in hela kvällen och stämningen var gemytlig. Red bull bilen var där och tjejerna bjöd på dricka, det var inte så mycket som behövde servas på cyklarna men Svens 640 hade packat ihop och misstanken var vevstakslagerhaveri. (Senare visade det sig att muttrarna till ventilerna rallat av, men det var hursom färdigkört på 640n för denna resa).

 

Fick även lite badbilder, vattnet var ruskigt skönt och att ligga och guppa och slappna av kändes som ren lyx!

 

Vid middagen, som var den sämsta på resan – torr kyckling och pommes – fick vi veta att morgondagen, som var den sista dagen, även skulle vara den längsta. 38 mil offroad. Kommentarerna var många, men alla var överens om att det inte var görbart, iallafall inte om man skulle hinna packa husbilen för tidig avfärd på fredagsmorgonen – som planen var. Jag tyckte inte att 38 mil lät så farligt och tyckte att vi skulle åka tidigt och köra fort, och hinna hela dagen och Shane var med på noterna. Det blev en rätt tidig kväll i vår bungalow på surfarhotellet vi bodde på, så att vi även skulle kunna ta en tidig avfärd dagen efter.

Inga problem att somna denna kväll heller, och man mådde riktigt gott efter att ha fått i sig spaghetti till lunch och fått slappna av lite under dagen.

Fortsättning följer…