När väckaren ringde klockan 0630 hade jag inte sovit mycket. Kroppen var helt tömd på energi och jag trodde inte att jag skulle förmå att ta mig ur sängen. Efter en del överläggande och en stor dos pannben kom vi fram till att ändå ge oss ut på motorcykel, eftersom att transport mellan bivackerna inte ingick i organisationen. Många valde att ta taxi denna morgon, men vi bestämde oss att försöka så gott det gick, att hålla måttligt tempo och hjälpas åt med att ta oss fram. Asfalten var inget alternativ, det var roadbook och grus som gällde. Precis när vi kom ut genom dörren för att åka iväg började det regna..

Vi teamade upp med Sven som även han ville hålla lagom tempo, och drog iväg. Första delen av vägen ledde oss uppför samma grusvägar vi kört nedför dagen innan, och det var gropigt och stötigt, men allteftersom vägen blev sämre så återkom energin i kroppen och det kändes som att körningen flöt på riktigt bra. Vi körde relativt snabbt, och de “Mud-filled-whoopies” som utlovats för morgonen, och som var lerhål i östersjöstorlek, klarade vi av i hög hastighet. Sen blev det slemmigare och lerigare ju längre vi körde, och bitvis fick man köra väldigt försiktigt då hojen inte körde framåt dit man styrde utan mer gled i sida dit den själv ville.

Precis innan första escapen var det en serpentinväg med vallar på sidorna som verkat få agera flodfåra under senaste tidens regnoväder. Det var 20cm tjock, slemmig, trög lera överallt och det gick riktigt tungt att ta sig nedför. Satte man ned foten så bara gled man, och när Sven lade omkull 640n så var det inte lätt att resa den upp igen. Denna korta serpentinväg tog oss närmare 40 minuter att ta oss igenom, och längst ner hittade vi Max på en 660 Rally som hade haft stora problem med lervägen. Hans låga framskärm låste framhjulet när leran packade ihop sig, och det blev många stopp på vägen ner. Hans sällskap hade tappat tålamodet och stuckit så han hade fått kämpa sig genom kaoset på egen hand.

Max och Sven, som hade stora cyklar, beslutade att ta asfaltsescapen till lunchen, och jag och Shane fortsatte roadbooken som planerat. Så länge vi körde gick det bra, men när vi stannade insåg jag hur slut jag var då benen knappt bar att stå på. Vi tänkte att nu hade vi nog passerat det värsta, och det skulle bli bättre till lunchen, men ack så fel vi hade. Nu var det lerigt, och UPPFÖR, och riktigt dåliga vägar bitvis. Men dåliga vägar betyder rolig körning, iallfall om man har energi att attackera dem med.. vilket stundvis saknades för mig. Men vi kämpade oss iallafall igenom, och efterhand blev det lättare när det började gå utför igen. Det var snorhalt, och man fick köra lugnt, men vi tog oss fram. Innan lervägen började fick vi chans att tanka, men byn hade ingen mack utan tanten i kiosken hade bensin i PET-flaskor. Cyklarna gick bra på soppan, men brandsäkert kanske det inte direkt var?

Vägen var lerig och hal, och energin fanns inte i kroppen. När man inte orkar rätta till sina misstag blir det lätt att man får sig ett litet gyttjebad:

Man får ta det rätt lugnt när man passerar genom lerpölarna, för håller man lite för hög hastighet så får man bada.

Precis innan lunch var det en liten bäckfåra som skulle passeras, “Small stream”, men vi insåg rätt snabbt att ett försök att forcera “bäcken” som nu var 10 meter bred och forsade vilt, skulle innebära att vi troligen aldrig mer skulle ses i livet. Vi valde att hitta en annan väg, och bara 10 meter åt vänster fanns en väg som ledde till en bro över bäcken istället. Toppen!

Lunchpasuen innebar att jag fick kämpa i mig en snickers och en cola. Det kom nästan upp igen, men lite energi måste man få i sig.

Efter lunch var spåren bättre. Sven och Max hängde med eftersom att Edvin lovat dyrt och heligt att “No more mud!”, men det var inte riktigt sant. Dock var vägarna större, vi körde uppför grässluttningar och såg otroligt vackra vyer. På väg uppför en grässlänt i rätt god hastighet tappade jag koncentrationen en stund och framhjulet fastnade i en washout.. fick tumla runt lite på gräset och drog på mig en sträckning i axeln, men det var bara att lyfta upp hojen och fortsätta.

Vi nådde toppen på lite drygt 1800m över havet, och stannade för en liten fotosession innan vi fortsatte nedåt. Eftermiddagen var branta vägar med sten och grus, och precis innan vi nådde asfalten träffade vi på två britter på en KTM 690 och en BWM 650GS. Det blev en god pratstund innan vi fortsatte till bivacken för natten. När vi låg och tuffade på asfalten efter tankstoppet och roadbooken sade “Turn left onto gravel” så önskade jag att vi kunde köra asfalten istället, men man kan inte ge upp så nära målet så det var bara att tugga på.

Väl framme vid hotellet var jag tröttare än jag någonsin varit förut. Mina bromsbelägg var helt slut, både fram och bak, efter dagens lerkörning så halva eftermiddagen hade jag kört utan bromsar. Jag hade nya belägg fram och efter lite letande fick jag köpa bakbelägg av Jörgen, super! Denna kvällen mekade jag halvliggandes på hotelluppfarten, för jag var för trött för att sitta eller stå. Nya bromsar installerades och luftfilter byttes och sen blev det dusch och säng. Middagen avsmakades men magen ville fortfarande inte ha mat, ölen fick utebli och det fylldes istället på med vatten.

Vid genomgången av roadbooken fick vi det glädjande beskedet att morgondagen var en “vilodag”, bara dryga 15 mil körning (som i verkligheten var närmare 19) innan vår bivack på stranden. Vi skulle med lätthet hinna avnjuta bad i havet, god mat och avkoppling – någonting som lät ljuvligt när man var så slutkörd som jag var. Det blev en snabb middag, en snabb dusch och sen snabbt isäng. Tror jag somnade innan huvudet nådde kudden och fick sova gott hela natten!

Fortsättning följer…