En liten video från helgens skoterkörning..

Det kommer lite bilder och text senare..

Helgen som var tillbringades i Marsliden, i närheten av Saxnäs.

Torsdag

Under Torsdagens ditresa stannade vi till någonstans mellan Lycksele och Vilhelmina för att köra ett par timmar, men det var väldigt snöfattigt större delen av vägen. Vi hittade ett par myrar och fick oss lite skogskörning iallafall, och när kvällen kom tittade solen fram bakom molnen och gav oss en riktigt trevlig körning.

Avlastning

Körning i skogen

När det började skymma lastade vi på igen och körde de sista tio milen till stugan i Marsliden, där vi lastade av och förberedde helgens körning.

Avlastat och färdigpreprarerat

Fredag

Fredagsmorgon var mulen men temperaturen var lagom och vinden svag, så vi gav oss av tidigt från stugan. Vi hade siktet för dagen inställt på en stuga varvid det skulle finnas gott om bäckraviner och gles skog att köra i. På vägen busade vi en hel del i fjällbjörksbeväxta sluttningar och på myrar och sjöar. Tyvärr fungerar GoPro 3+ väldigt dåligt när det är kallt ute, så det blev väldigt lite filmat från dessa dagar.

Utsikten från stugan

Efter några fastkörningar hittade jag ett par riktigt sköna drops, och när jag kom ikapp de andra stod de vid stranden på en sjö och väntade på mig. Jag hade ett par riktiga stenbumlingar mellan mig och dem, och tecknade till Niklas och frågade om det var lugnt på andra sidan så att jag kunde gasa över dem. Efter att ha fått tummen upp två gånger drog jag iväg, lyfte skidorna och hoppade över den närmsta stenbumlingen. När jag kom över såg jag hur en stubbe stod rätt upp på andra sidan, precis där min framvagn var på väg att landa, så jag fick kasta mig åt sidan och ge full gas för att inte träffa stubbem. Det blev ett spektakulärt hopp, men tyvärr fastnade det inte på någons kamera. :/
Till saken hör att Tina ska använda min skoter på XX-Freecamp som går av stapeln Tisdag till Torsdag veckan efter, så jag har fått lova att absolut inte köra sönder skotern, så det här var ltie extra spännande. 😉

Efter lite ledtuggande hittade vi så upp på kalfjället.

Trio på kalfjället

Att färdas på kalfjället i de här förhållandena är magiskt. Oändliga vidder, höga toppar och vinden som drar med sig snön som ligger på marken och gör hela landskapet helt surrealistiskt. När himlen smälte ihop med snön som piskades upp var jag tvungen att stanna och fota, men en bild kan på intet sätt förmedla känslan av att vara där uppe helt ensam..

Hemvägen skulle bjuda på en helt annan sida av kalfjället, men först spenderade vi ett antal timmar med att köra i bäckraviner i och kring lillmonkens stuga. Skogen var väldigt tät bitvis, och det mulna vädret gjorde att det var väldigt svårt att se några konturer på landskapet när man inte var mitt i den täta skogen. Vi stannade i stugan och åt lunch..

Lunch i lillstugan

.. och under tiden tilltog snöfallet och vindstyrkan ute. Efter att ha försötk köra lite glesare björkskog och myrar i den dåliga sikten styrde vi såsmåningom kosan hemåt igen. Vi hittade närmsta vägen på GPS:en, men när vi körde upp mot trädgränsen på en icke-utmärkt led insåg vi rätt snabbt att det inte skulle gå. Sikten var lika med noll, och det blåste storm och snöade. Malte körde fast, men märkte det inte själv utan stod där med mattan i en grop och trodde att han körde uppför fjället. Även om den märkta leden var längre hade vi inget annat val än att ta omvägen hem, vilket skulle visa sig vara tillräckligt problematiskt.

När vi kört leden genom dalen och började köra upp på kalfjället insåg vi hur tur det var att vi inte kört omärkt led. Man såg inte mellan två ledkryss utan fick försöka hålla samma kurs tills ledkrysset uppenbarade sig framför en i snöyran. Det var kallt och blåste och snöade och kylan och vinden letade sig in överallt. Niklas hade en trasig handtagsvärmare, och vi fick stanna titt som tätt och värma händerna på skotrarnas kylare och avgasrör för att återfå känseln. När vi rörde oss kröp vi fram i 10km/h för man såg inte marken framför sig, och kom man en bit ifrån varandra tappade man bort den framförvarande skotern. Det kändes som att det var viktigt att hålla ihop. Vid tredje handvärmarstoppet frös jag så mycket att jag slutat skaka, buffen jag hade runt ansiktet var stelfrusen av fukten från min utandningsluft och kanten hade frusit fast i min kind. Jag hade ingen känsel i ansiktet, händerna eller fötterna och hela situationen kändes väldigt grå. När vi passerade en skylt med texten “Borgafjäll 30” och vi insåg att vi skulle spendera flera timmar till på kalfjället var inte humöret på topp. Värre blev det när leden mot Borgafjäll delade sig och vi svängde mot Saxnäs. Här hittade vi det första ledkrysset, men sen dök aldrig nästa kryss upp.. Vi fick stanna och köra runt i cirklar innan Niklas till slut lyckades se på GPS:en att vi kanske borde köra lite längre åt höger – och där var leden. Nu kan man tycka att vi borde kunnat köra efter GPS:en, men eftersom att ingen av oss kört leden tidigare, och bergen är fulla med branter och stup, kändes det som en väldigt dum idé att avvika från leden. Efter ett par kalla kilometer till började vi komma ner från kalfjället och vinden avtog. Känslan när man efter dryga milen ledkörning svängde upp vid stugan och fick börja värma upp sina frusna lemmar var obeskrivlig. Ingen tänkte på att fota denna strapats, men om du tar fram ett vitt A4 och håller det väldigt nära ansiktet så förstår du ungefär hur det såg ut. Det tog resten av kvällen att tina upp, men humöret var på topp när vi pratade om dagens körning och såg skoterfilm resten av kvällen.

Lördag

Lördagsmorgon bjöd på snö, men vinden hade mojnat över natten och det kändes riktigt trevligt utomhus. Idag hade vi siktat in oss på ett berg som låg närmare för att minimera transporten och maximera buset. Snart var vi i gles björkskog och klättrade efter bergssidor:

Vi hittade snart ett par ställen att köra fast på, och lekte runt vid bergets fot..

Inte fastkört riktigt än

Foto: Ola

Efter nattens snöande var snödjupet helt okej, men på sina ställen lurade lömska buskar under det vita täcket och hindrade vår framfart där vi försökte skråa graciöst förbi..

Foto: Malte

Efter en stund kom vi på att vi körde runt berget i fel riktning, så vi siktade in oss på ett område med vad som såg ut som fina bäckraviner och gles skog och nu började den riktigt fina körningen. Underbar fjällbjörksskog i perfekta sluttningar med stundtals bottenlös pudersnö!

Till och med 163-tummaren fick se sig besegrad vid ett par tillfällen, och då är det bra med snö!

Resten av dagen lekte vi runt i grytor och raviner och när det började skymma lämnade vi fjället genom granskogen och sökte oss tillbaka till stugan. Ingen skoterresa är komplett utan lite skruvande, och när man har en Arctic Cat med på resan så är det ett faktum.. 😉

Kvällsmek

Den här gången var det bara en styrled som inte var ordentligt åtdragen, så det gick bra att lösa i fält.

Söndag

Söndagsmorgon vaknade vi upp till detta:

Uppsprickande molntäcke, vindstilla och perfekt temperatur, runt tian..

Malte busar på myren

Efter en kort bits ledkörning hamnade vi i snårskogen, full med vindfällor, stubbar och ris. Det är en oerhört skön känsla i skogen såhär års, knäpp tyst och stilla. Känslan av att ta sig fram i lite mer tekniska partier där man måste planera sin framfart träd för träd är oerhört tillfredsställande!

Foto: Malte

Självklart blir det en och annan fastkörning men det betyder ju bara att man utmanar sig själv!

Efter en stund hittade vi en fin bäckravin där träden verkade glesna, och rätt som det var hade vi fjällbjörkar runt oss igen, och meterdjup pudersnö överallt!

Skogen glesnade och snart hittade vi helt orörda grobbor och drivor att köra fast i.

Niklas sitter, foto: Ola

Skymtar vi en orange Polaris i trädet? Foto: Ola

Eftersom att vi skulle köra hem på eftermiddagen var vi tvugna att sluta medan det var ljust, men när vi tänkte börja åka mot leden hem hittade vi ett helt magiskt ställe som vi inte kunde lämna orört.

Malte in action, foto: Niklas

Jag skuttar lite, foto: Ola

Men när man är övermodig blir man lätt fast:

Djup snö, foto: Niklas

Polarisen är väldigt duktig på att gräva rännor

Och när vi kört på det ena stället hittade vi det andra, och så fortsatte det..

Malte piskar puder

Niklas gasar

Men sen blev det en snabb ledfärd tillbaka för lunch, städning och lastning av de skotrar som skulle tillbaka hemåt..

Lastat

Dock lämnades min polaris på hotellet i Saxnäs då Tina åker upp på Tisdagen för att få sig ett par dagar puderkörning av lyxmodell!

Känns vemodigt att lämna detta bakom sig och åka hem..

Men förhoppningsvis får vi komma åter ett annat år!

Och här kommer det GoPro-material som trots allt blev även om kameran vägrade fungera större delen av tiden: