Satt och kollade igenom filmen från igår, och måste bara lägga ut lite screenshots då jag inte orkar redigera ihop en vettig film just nu.

Patrik surfar puder i mitt kölvatten…

Stilstudie i njutning

Lite mer njutning

Patrik susar förbi i diket

Parallellkör med Jocke på myren

Parallellkör med Jocke på myren

Jag gillar att min maskin nu kan göra såhär från stillastående…

… för då kommer man sig hit och vidare, istället för att fastna i surhålet… vem var det som fastnade där? 😉

Det är så sjukt vackert att köra skoter!

Och sist en liten miniklättring som jag inte behövde redigera:

Efter en vecka med vasaloppsåkning för Tina och vattkoppor för barnen så var det nu äntligen dags att få ut och prova lite riktig körning med den  nya mattan. Läget har ju sett rätt bedrövligt ut på sistone med regn och plusgrader, men de senaste dagarnas kallväder med snöstormar till höger och vänster gjorde att hoppet att hitta lössnö ändå inte var helt ute.

Vid sjutiden på morgonen gick jag så ut för att skotta bort den halvmeter pudersnö som låg som ett täcke över uppfarten. Körde snabbt av hela uppfarten och skottade runt släpen. Sista turen jag gjorde med snöslungan mot kulkopplingen på släpen så studsar hela slungan till, och när jag kollar vad som hänt så sitter halva kabelhärvan inlindad runt matarhjulet och lossryckt från släpen. DOH!

En snabblagning medelst sockerbit och eltejp senare fungerar elen på släpen igen, och vi använder släpvagnen som ramp för att lasta Oskars skoter i skåpet. Min skoter får upp på släpen, och sen drar vi iväg mot dagens mål, Malå. Blir en trevlig tur om 13 mil inåt landet och under resan övergår den gråmulna himlen till strålande solsken! LYSANDE!

I Malå möter vi upp med Jens som lotsar oss efter diverse halvkörda kraftledningar och okörda myrar med GOTT om pudersnö! Den nya mattan får verkligen visa vad den går för, och jag är sjukt nöjd med prestationen! Där maskinen tidigare bara satt sig och masat iväg reser den nu skidorna rätt upp mot skyn och vrålar iväg i rasande fart! Att hoppa över diverse diken är nu bara roligt, då man inte står med nosen rätt ner!

Dagens skönaste puderrepa var när vi kom ut från snårskogen till en oplogad timmerväg upp till toppen. Jag kom ut först och kunde ligga och surfa mellan dikena med lagomt tempo och maskinen bara ÄTER pudersnö. Underbart härlig körning där man kan köra med skidres och burka och bryta hela vägen utan att behöva oroa sig för vad som finns undertill!

När det är dags för lunch viker Oskar och Jens av mot husvagnen i Malå igen, men jag, Jocke och Patrik kör ett fältfika och letar oss mot ett par bergstoppar vi spanat in. Det blir bitvis trångt i skogen, men med samlad vilja och dragstyrka tar vi oss fram.

Efter lite om och men hittar vi rätt bra körning efter en oplogad väg. Diket är ruskigt skönt, men lite förrädiskt. Rätt som det är får man tvärfäste och hoppar tvärs hela diket. En sån tur ledde rätt mot en gran modell grövre, så istället för att klippa trädet i full fart lade jag om kursen och hoppade rätt upp på vägen istället. Stannade tvärs vägen och den bästa utvägen verkade vara att dra en repa ner på andra sidan, där det var rätt brant, för att bryta runt maskinen och klättra upp på vägen igen. Det gick rätt bra, men med lite för mycket nerlägg och för långsam på att klättra på skotern slutade det med att jag trillade av och fick maskinen över mig istället och blev sittandes…

Så var det bevisat att det går att fastna även med 59mm kammar. Tur!

Vi fortsatte efter härliga puderdiken och letade sätt att ta oss mot klättringen när ett dåligt vägval in i snårskogen lämnade oss med ett alternativ: Att korsa ett par djupa diken där vi inte visste vad som väntade oss på andra sidan. Jag stod först i turordningen och gasade med lätthet över diket. Patrik kom efter och plöjde upp mitt spår, och det gick bra.

När vi parkerat på andra sidan hörde vi Jockes maskin stanna och ett uppgivet “Grabbar, jag befinner mig lite besvärligt till”… och jo, lite besvärligt var det:

Observera att Patrik står raklång i spåret bakom skotern…

Helt galet djupt var det och det tog en liten stund att gräva fram maskinen. Sen blev det sjukt mycket puder tills vi kom fram till berget vi ville besegra. På vägen upptäckte Patrik att hans Renegade faktiskt är bredare än min Boondocker när han följde mitt spår…

Efter att ha snirklat oss runt diverse myrar och mer och mindre tät skog var vi till slut 300m från toppstugan, men nu hade det börjat skymma och Patriks maskin visade tydligt att den abslolut inte ville klättra mer när den till och med fastnade i nedförsbacke:

Eftersom att vi nu var trötta, svettiga och hungriga och det var efter middagstid, beslöt vi oss för att berget fick vinna idag. I sakta mak tågade vi nedför berget med lite bus och lek och när vi nådde leden vid bergets fot var det redan mörkt. Idag fungerade iallafall lyset på min skoter, och det är mycket trevligare att köra led i mörker med fungerande lyse!

Det blev ett gäng kalla och mörka mil innan vi var i Malå igen, och när vi kom fram till bilarna visade termometern på bistra -23 grader. Mitt ansikte var så kallt att ögonen frös ihop ett antal gånger under färden, och läpparna sprack så att det blödde, men vi kom fram helskinnade iallafall! Väl framme hade skåpbilen frusit ihop, och vi lyckades inte öppna skåpdörrarna för att lasta Summiten! Vi testade då att lasta båda maskinerna på släpen, och det var den smidigaste och bästa lösningen hittills! Hädanefter blir det bara släp och 2 maskiner på den! Topp!

Efter en snabb middag på Frasses tackade vi Malå för en finfin dag och tågade hem utan vidare äventyr eller komplikationer.

Idag höll alla maskiner, förutom standardfelet att ett handskydd trillar av min. Nu har jag fått laga båda infästningarna i excenteraxeln, jag har gänglåst rallande fästskruvar som gör att handskyddet viker in sig och är ivägen för bromsen, och nu släppte hela skyddet från styret istället. Nu blir det att ta loss varenda led på skydden och gänglåsa ihop allting med cylindrisk fastsättning så att de får sitta kvar framöver!

Med tre batterier till GoPro 3:an räckte det till att filma större delen av dagen, så vi hoppas på lite fin skoterfilm framöver… ska se när jag får tid att redigera ihop någonting.

Efter ett par långa och intensiva jobbveckor, och inför den kommande beredskapen till veckan, passade det extremt bra när Jocke ringde i Måndags och frågade om vi inte skulle ta ledigt från arbetet på Fredag för att köra lite. Helgen var redan uppbokad med andra trevligheter, och sist jag inte körde på två veckor blev det så fruktansvärt dyrt. 😉

Oskar var inte svårövertalad, och strax efter klockan åtta stod vi så lastade och klara på OK Kanalgatan med siktet inställt västerut. Efter en dryg timmes bilfärd hittade vi parkering och lastade av.

Det var väldigt gott om snö, och efter leden på väg till dagens mål bjöds många tillfällen till burkning och buskörning.

Temperaturen låg runt nollan, och himlen var full av täta grå moln vilket gjorde det omöjligt att se konturer. Det var tungkört med andra ord. Vid första försöket till klättring fastnade jag i ett gammalt spår…

… dagens första fastkörning var ett faktum. Här råder delade meningar om vad som hände. Jag hävdar att attackgranen sprang ut i min väl planerade och väl körda rutt, medan Oskar påstår sig ha filmbevis för att granen var stationär och jag som hälsade på…
Efter lite slit och grävning var maskinen lös igen, men detta var varken den sista eller den värsta fastkörningen vi skulle se idag…

Vi hittade en mysig sluttning med lagomt mycket träd och började klättra, men det dröjde inte länge innan det ruskade till i en gran och Oskars fastkörning var ett faktum. När vi stängde av maskinerna hörde vi Jocke längre upp och när hans maskin tystnade efter en längre fullgasrepa förstod vi att även han satt fast. Det blev en lång och tung grävning innan alla maskiner var lösa igen, och vi lämnade just denna kulle för att klättra annorstädes.

Efter en liten bits rekande hamnade vi så på en liten myr mellan två fjälltoppar. Vi började klättra på det norra berget, men snön var otroligt tung med ett lager av klibbsnö och lös sockersnö under. Om man råkade köra över en översnöad buske eller gren blev det såhär:

Här får man även en uppfattning om snödjupet. Oskar kom inte riktigt lika långt, men jag såg honom från där jag ankrat…

När min maskin så var lös och vi höll på att gräva runt Oskars maskin kunde inte Jocke bestämma sig om vilken sida av ett hinder han skulle välja…

När vi så grävt en längre stund och fått loss alla maskiner körde vi rätt över myren och upp på det södra fjället. Nu upptäckte vi vad skillnaden mellan södersluttning och norrsluttning är. Här var snön betydligt mycket trevligare och det packade inte alls klibbsnö på samma sätt. Här klättrade vi, snirklade runt träd, burkade runt och lekte oss hela vägen upp till kalfjället, och därifrån raka vägen upp på toppen.

Leker i pudret uppför berget

Oskar i full fart uppför berget

Oskar klättrar upp på toppen

Som synes är det väldigt svårt att avgöra hur brant det är, om det är slätt eller knöligt, och konturer över huvud taget är omöjliga att urskilja… vilket gör det hela än mer spännande då man inte bara kan ge fullt blås hela vägen.

Självklart hann vi med en och annan

men här berodde det på överdriven lek och dumma beslut (som att parkera i uppförsbacke för att gräva loss en maskin), där vi tidigare bara plötsligt sjunkit igenom och fastnat..

Här hade vi tänkt ta en kaffe, men det blåste nåt förtvivlat så vi tog oss ner till myren längst ner och drack kaffe där istället. Efter alla fastkörningar var vi både blöta, trötta och hungriga, så vi satte målet på en stuga Jocke rekat fram och efter lite turer var vi där.

Jättemysig 8-bäddsstuga mitt i ingenstans med massvis med ved och till och med en gasolkamin. Vi tände en eld i kaminen (nej, inte i gasolkaminen) och grillade korv och torkade vantar. Kanske lite för intensivt torkande för mina vantar smälte… nåja. 😉

Efter lite lunch och värme var det dags att ge sig ut igen. Vi kom överens om att vi kunde leka i sluttningarna tills det började skymma eftersom att ingen hade brådis att ta sig hem. Det var ju rätt lång led härifrån till bilarna, men att köra i mörker är ju inget problem…

Så hittade vi en ny brant att ta oss uppför, och medan Jocke gjorde en toppbestigning fastnade jag och Oskar lite längre ned. Tyvärr har jag inga bilder av denna, dagens värsta, fastkörning.. Jag skulle runda en liten dunge med björkar, och en gren under snön gjorde att jag sjönk igenom och fastnade. Enda vägen loss var upp och runt björkdungen, så vi fick gräva och slita tills skotern var förbi. Under tiden hade Oskar tagit sig loss själv så vi kunde fortsätta, men vi bestämde att nu – nu fick det vara nog med fastkörningar för idag.

Hittade en bild från filmen

Efter att ha skråkört en bra bit fastnade Oskar igen, och efter att ha kämpat en stund med hans maskin fastnade han igen bara 50m därifrån. Jag tänkte att jag skulle köra min maskin lite närmare, och fick ta en liten lov för att komma dit, och tappade bort mig totalt. Till råga på allt försvann snön under min framvagns så jag välte. Som tur var kunde jag höra de andra från där jag låg, så när jag väl fått maskinen på rätsida igen hittade jag de andra, men att vara vilse mitt i den täta skogen var ingen upphetsande upplevelse direkt.

När jag så hittade åt de andra stod de och hade öppnat huven på Oskars maskin och såg uppgivna ut. “Den startar inte”! What?
Vi eliminerade felkälla efter felkälla, men maskinen fick ingen gnista, och efter att ha jobbat med den tills det börjat skymma på riktigt beslutade vi att Jocke, mannen med GPS, skulle åka till bilarna och hämta bogserlina så att vi kunde ta oss hem.
Bara en liten stund efter att Jocke åkt gick Oskars maskin igång igen….
Vi skyndade oss att åka så långt vi kunde innan den stannade igen, och i stressen gjorde jag en dålig bedömning och planterade maskinen rätt i en gran igen! DANG!

Nu började det vara riktigt dunkelt ute och utan lampa igång var det knepigt att se var man körde. Självklart lyckades en gren i granen ta med sig min helljusswitch, så lampan på min maskin tvärdog. Utan lyse skulle jag så runda en gran och köra upp på leden vi nu hittat, i en lagom uppförsbacke, men eftersom att jag inte såg knölarna jag skulle köra över lyckades jag självfallet trilla av maskinen när jag fått upp fart, och fastkörningen var ett faktum.

Här stod jag och Oskar och slet och grävde tills Jocke återvände efter vad som kändes som en evighet. Vi hade slut vatten, var svettiga och trötta, det var mörkt, vi var hungriga och vi visste inte hur vi skulle få hem maskinerna igen. Inget muntert gäng som stod där ute i skogen. 😉
Eftersom att vi inte längre stod där Jocke hade koordinater på oss så blev det rätt intressant att hitta åt varandra igen, men när vi såg att han kom körandes rätt nedanför där min skoter stod fast i uppförsbacke blev allting genast enkelt. På tre minuter hade vi vänt min maskin tillräckligt för att jag skulle kunna köra ned på sjön som låg där nedanför, som vi inte sett på grund av mörkret.. Oskars maskin startade efter lite övertalning och vi kunde alla ta oss ut på leden igen. Känslan av lättnad när samtliga maskiner i lagom takt körde på leden mot bilarna är obeskrivbar!

Eftersom att min lampomkopplare ligger under en gran mitt i ingenstans så fungerade inte mitt framljus, så de 2 milen dålig led på väg till bilarna var minst sagt intressant. Varenda hål och gupp var en överraskning och även om Oskar körde bakom och lyste upp min väg så upptäckte jag efter en stund att det gick precis lika bra att blunda och köra, för man såg lika mycket då.

Oskars maskin stannade lite då och då, så det blev lite mysigt fältmek i mörkret.

Det vi kommit fram till är att det är dålig kontakt någonstans. Antingen ett relä som inte gillar fukten, eller dålig kontakt i batteripolerna. Efter denna fältmek tog vi oss hela vägen till bilarna, och när allt var pålastat och vi tackat varandra för en grym dag, så rullade ett trött gäng hemåt igen. Tyvärr bjöd kvällen på underkylt regn som frös fast i rutan vid första kontakt, så vi fick nyttja var och varannan P-ficka för att skrapa rutor.. men hem kom vi.

Så trött som jag var efter hemkomst tror jag aldrig att jag varit, och Lördagen kändes som en riktig bakisdag även om jag inte druckit en droppe alkohol..
Men hur kämpigt och uppgivet det än var bitvis efter färden, så var det en grymt rolig dag – precis som det brukar vara när man spenderar dagen på skotern!