Så var det dags att ta tag i de sista momenten på skoterbyggnationerna vilket i stort sett bara innefattade att laga säkerhetsbrytaren i gasreglaget. Nu har ju Polaris valt att göra lösningen lite extra komplicerad, så istället för att ha en bruten/stängd slinga till brytaren så har man två resistorer och känner av brytarens läge på vilken resistans kretsen har. Det går ju enkelt att bygga runt, men jag tänkte att det var nog så enkelt att laga den brytare som redan satt där..

Eftersom att 3D skrivaren är trasig fick jag utgå från en M3-skruv idag.. Så lösningen består av en M3, tre muttrar, en bit plastslang och fjädern ur en kulspetspenna. Hela schabraket ska monteras in i denna ..

.. på ett sådant sätt att när gasreglaget är utsläppt leds ström mellan de två kontaktblecken, och när gasreglaget är intryckt isoleras blecken från varandra. Eftersom att hålet i plastkapseln är 4,1mm i diameter behöver vi förminska vår lilla pinne. Det hade gått jättelätt med en svarv, men vid avsaknad av sådan spände jag upp pinnen i skruvdragaren och lät den snurra medan jag slipade av den med dremeln. Fungerade super.

Sen var det bara att försöka mäta in ett bra läge, och justera längden på pinnen.

När jag hittat ett läge som verkade ok blev det en testtur för att kontrollera funktionen. Om det fungerar som det ska så går skotern att köra samtidigt som backen går att lägga i även om man har bromsen (men inte gasen) intryckt. Polaris gör riktigt bra rökmaskiner..

.. tur att det luktar gott! Efter ett par testrundor och justeringar fick jag funktionen jag var ute efter, och nu fungerar säkerhetsbrytaren igen!

Framvagnen känns mjuk med de nya dämparna. Jag antar att dämparna kommer att slå igenom rätt snart om man burkar och träffar en knöl med skidan.. vi ser, jag har planer på att korta mina gamla dämpare då de var riktigt bra, återkommer om detta.

När så skotern var körduglig återstod bara ett projekt.

Vinylskäraren fick arbeta lite för att åstadkomma lite dekaltrim:

Blev helt okej faktiskt, även om en vit bakgrund troligen gjort sig bättre. Nåväl, de här dekalerna ska väl trilla av rätt snart ändå. 😉

Körklart, nu behövs bara lite mer snö!!

Så var det bara att bita i det sura äpplet, stötdämparna jag har är för långa för min framvagn. När den fjädrar ut helt tar skruvarna i kullänkarna emot lagringen och det går inte längre att styra – dessutom sliter det på kullänkarna som troligen inte kommer hålla så länge.. Jag har lite olika funderingar på hur jag kan korta ner slaglängden på mina dämpare, men hittade ett par dämpare till bra pris på blocket och slog till.. En hel del kortare är de:

Tyvärr är nog de nya korta dämparna av en sämre kvalisort än mina originaldämpare. Märket är samma men modellen en annan, med luftfjädring istället för coil-over-springs. Nåväl, jag kör inte så extremt så det ska nog gå bra ändå. Bussningarna passade inte rätt av utan modifikation..

Jag behöver en pelarborrmaskin!

Efter den lilla modifkationen gick det snabbt att montera dämparna:

Tyvärr är ju färgen helt fel, så fungerar dessa okej måste jag ta och ordna det på nåt sätt. Som vanligt har Polaris tänkt på det mesta, och det finns öppningar i alla plastkåpor där man behöver komma åt för att skruva.. Riktigt trevligt! Nu ska jag bara fixa säkerhetsbrytaren på gasen och sen är det bara att vänta på snön.. BRAAAAAP!

Så börjar det änltigen vara dags att göra skotern redo för säsongen, så jag tog dottern med mig och hämtade hem kärran från vinterförvaret:

Eftersom att garaget är nystädat var det ju inga problem att rymma maskinen nu för igångsättning.

Mattbyte på de maskiner jag haft tidigare har varit rätt besvärligt, så idag tog jag mig tag i detta med målet inställt på att iallafall hinna få bort den befintliga Competition-mattan som sitter där för att kunna slutföra jobbet en annan dag. Arbetet började som vanligt med att lossa boggien, som ska få sig en genomgång innan återmontering:

Att lossa boggien innebar att skruva lös 4st skruvar, och tog mindre än fem minuter.. Ser lovande ut för det fortsatta jobbet. Boggien ser ut att vara i riktigt gott skick, slidesen är inte allt för slitna, så jag väljer att inte byta dem i år, det tar vi nästa säsong. Nu sitter ju mattan i drivaxeln, och för att lossa den måste lagerbocken på variatorsidan samt sekundärdrevet i kedjehuset loss. Plastkåporna gick fort att ta av, och därunder möts man av riktigt gott om plats, ordning och reda.

Trodde att Assaulten skulle ha aluminiumpyramid, men jag misstog mig visst. Kolfiber är sexigt, så det gör mig ju inte så mycket.. 😉

Bort med skiva och bromsok, enkelt och snabbt..

Nu skulle kedjehuset loss, så jag dränerade oljan ur huset, som såg helt ok ut – troligen aldrig bytt på de 70 mil motorn gått dock.. 🙂 Sedan av med skruvarna som håller kedjehuslocket och sedan en smärre kamp för att få loss locket. På utgående axel sitter en infräst o-ring som kärvar, men med lite segslit och lagomt våld kom den så till slut..

Det gäller att inte ta i för mycket, så att man spräcker magnesiumlocket till kedjehuset, för det blir troligen för dyrt för att det ska vara roligt.. Kedja och drev ser ut som nya, så det är bra, av med prylarna och attackera variatorsidan av maskinen..

För att vara säker på att återmontera allt åt samma håll som det suttit låter jag det ligga på detta viset på bänken, tills det är dags för återmontering. 😉

Efter att ha lossat sekundärvariatorn (en skruv) och lagerbocken (6 skruvar) var det enkelt att lyfta av drivaxeln och den gamla mattan, här ser vi skillnaden mellan gammal och ny.

Den matta jag valt att använda är en Camoplast PEAK 2.5 matta, med 64mm kammar och ett mönster som ska fungera bra i djupsnö. Den matta som satt är en cross-over matta som fungerar bra på led och i snö, med 51mm kammar, så nu blir maskinen mer en renodlad pudersmiskare – precis som jag vill ha den. 😉

Eftersom att Polaris verkar vara lite som KTM – oerhört byggd för att vara skruvbar – så har ju operationen hittills tagit knappa timmen, så då är det ju bara att börja återmontera då! Först på plats med mattan, och sedan försöka trixa in drivaxeln:

Det är betydligt knepigare att passa in drivaxeln med en ny styv 64mm matta, än vad det är att få ur den med en medgörlig mindre matta som gått ett antal mil, men efter ett antal svordomar och lite svett gick den till slut dit:

Återmontering av sekundärvariator, hastighetssensor och lagerbock gick lika snabbt som lossmonteringen. På med kedja och drev innan kedjehuset stängdes och fylldes med olja. Kom ihåg att smörja o-ringen lite så att den lite slits i onödan vid återmontering:

Medan kedjehuset är öppet är det läge att spänna kedjan, så att man får en ok spänning på den – inte för hårt och inte för löst, lagom är bäst helt enkelt. 😉 Återmontering av bromsskiva och disc, lika enkelt som lösmonteringen:

Så var det dags att ta tag i boggien. Samtliga bussningar fettades om genom att trycka in nytt fett i nipplarna tills det slutade komma ut svart sörja, och nya isrivare monterades då de gamla gått av efter att ha backats över lite för ofta:

Lagren känns helt ok, inga onödiga glapp eller missljud, så de klarar några säsonger till. Rent generellt tycker jag att det mekaniska i maskinen ser ut att vara i väldigt gott skick, vilket är roligt att upptäcka!

Att återmontera boggien kräver en del muskelstyrka och trixighet, men efter en stund gick den dit..

Nu har maskinen fått sig en 39″ framvagn och en riktig matta. Återmonterade boggiens framdel i det övre monteringshålet så att attackvinkeln blir samma som på Pro RMK – för att flyta lite bättre i snön och gräva lite mindre. Det ska bli intressant att se hur maskinen tar sig fram i snön i vinter. Redan innan ombyggnationerna var det den i särklass bästa djupsnömaskinen jag kört, så detta kommer bli riktigt roligt!

Det som är kvar att göra nu är att justera in toe på skidorna och bygga ett GPS-fäste till Rino-GPS:en som blev inköpt i höst. Sedan ska gasgivaren åtgärdas så att jag kan få in backväxeln i branta nedförslut, och efter det är det nog bara att gasa.

Tina fick plats på XX-freecamp i vinter, och då kommer hon att köra Polaris (såklart) så risken är att vi behöver utöka skoterflottan efter det. Jag har iallafall strikta order om att se till att maskinen är i brukbart skick till eventet, så jag får ta det lite lugnt fram tills dess. 😉

Nu har jag äntligen fått tummen ur och fräst nya bussningar till framvagnen till Polarisen. Efter kraschen i vintras har jag köpt en ny Pro-RMK framvagn på 39″, alltså lite smalare än de 42″ som fanns där tidigare, men när jag skulle byta visade det sig att bussningarna var tejpade för att passa, vilket jag antog betydde att de var slut.

Så jag mätte upp måtten på den gamla framvagnen, och fräste nya bussningar som passade..

16st bussningar och 8 mellanstycken tog ungefär en kvart att fräsa ut, det är tacksamt att fräsa i plast! 😉

Testmonterade dessa i gamla framvagnen och det passade perfekt, men när jag så skulle sätta bussningarna i Pro-RMK framvagnen så gick de inte in! Det visar sig att nya framvagnen har tightare monteringshål, och det är troligen en liknande framvagn som förra ägaren haft, för de gamla bussningarna – när jag tagit bort tejpen – passade som ett smäck i den nya framvagnen.. bortkastad fräsning mao, men men..

Monterade dit A-armarna och fick gänga upp hålen för stötdämparinfästningen, då det verkar vara M8 på Pro-RMK medan det är M10 på Assault..

Fort vare gjort att slänga på andra sidan med..

Nu behöver jag bara skaffa lite M10x50 med insexskalle för att kunna fästa de övre A-armarna i spindeln, och sedan mäta in och korta av styrstagen, så kan vi ställa undan skotern för sommaren sen, i väntan på kallare väder.

Riktigt nice att ha en framvagn som inte glappar nåt kopiöst mycket!

Förra resans skoterkörning gav mersmak för puderåkning och skråkörning i branta och trånga partier, och då Boondockern är tungkörd i sådana förhållanden och jag inte riktigt får till den som jag vill ha en lössnömaskin så bestämde jag mig för att testa ett annat märke på maskin. Jocke har snackat mycket gott om Polaris, och när man ser hur han leker fram i sluttningarna så kan det ju vara värt att testa. Det måste ju vara maskinen, att han kört skoter hela livet, och jag bara tre år, kan ju inte ha med saken att göra.. 😉

Jag tog Ture med på en grabbhelg i fjällen och vi lastade Boondockern – som vi lämpligt nog lämnat i Tärnaby när vi var uppe sist – för sista gången på släpen.

Lördagsmorgon åkte vi in till Sorsele, där vi hittat ett objekt som vi skulle få till en vettig mellanskillnad – snygg är den oxxo!

Efter att ha fått Boondockern värderad, fått tummen upp av Ture, och skakat hand så lastade vi på ny-leksaken på släpen för återfärd till stugan. Ture förhandlade till sig en leksak han med, så det var två nöjda grabbar som vände kosan mot stugan igen.

När jag lastade av var jag ju bara tvungen att ta en liten testtur, så i lågskor och mjukbrallor körde jag ut i elledningsgatan bortanför stugan, och SHIT vilken skillnad det är!

Tog en lite ordentligare testtur efter lunch på myren vid blå vägen, och att köra RMK måste räknas som fusk jämfört med att köra Lynx. Polarisen är så välbalanserad, och man behöver inte tvinga den med våld, den gör som man vill med bara en liten hint av övertalning. Lägger man den i skrå, så ligger den kvar tills man ändrar på den, inte som tidigare när man fick balansera maskinen på en knivegg och bruka övervåld för att inte tippa åt något håll. Testade köra lite diken med varierande lutning, och ställen jag tidigare funderat på att köra med Boondockern men inte tagit mig an smiskade jag nu efter en halvtimme på RMK:n utan några som helst betänkligheter. SJUUUUUKT vad rolig denna skoter är att köra!

Plockade upp Ture i stugan och vi tog leden upp mot fjället. Trodde att RMK:n skulle vara hemsk på leden, då det är en djupsnömaskin mer än någonting jag kört tidigare, men den var helt underbar att köra led med. Ture tjöt av förtjusning och ville aldrig vända hemåt, så vi åkte upp i dalgången bakom första toppen och burkade runt lite.

Går hur fint som helst att burka runt med maskinen även när man sitter två på den, och utan att stå upp och köra. Mysigt! Vi vände ner mot stugan och spenderade en stund på myren innan kaffesuget blev för stort och vi åkte tillbaka. Ture ville dock köra mer.

Summa summarum: SJUKT nöjd med den nya skotern, det är som natt och dag i körupplevelse. För den typ av körning som jag gillar så är detta en MYCKET bättre maskin!

Lördag

Jocke och Oskar anslöt på fredagkväll, och lördagsmorgonen välkomnade oss med klarblå himmel, sol och temperatur på strax under nollan. Vi åt en god frukost i lugn och ro medan vi planerade dagens tur, som fick gå över outforskad terräng mot Kittelfjäll. Vi packade matsäck och gav oss iväg, över dammen och hittade såsmåningom leden över älven och upp på bergen på andra sidan vattnet.

Jocke gillar att köra i granskogen, så vi förvillade oss in på lite slingriga spår..

.. innan vi kom upp till fjällbjörkarnas förtrollade land ..

Här hittade vi lite sköna kullar med gott om snö att köra på, så det tog sin lilla tid att ta sig fram. Här ser man dammen och man kan ana gläntan där stugan står:

Ju högre vi kom, desto hårdare blev underlaget, och snart kunde man knappt ta sig igenom skaren även om man försökte.

Vi körde genom en dalgång nära toppen av bergskedjan, och storslagenheten i miljön går inte att återge i bild. Helt magiskt vackert, och GIGANTISKT!

Här uppe på kalfjället finns det inte så mycket som inbjuder till bus, så det blev att ligga på rätt bra för att komma ner mot dalgångarna på andra sidan. Helt overkligt landskap, som aldrig tar slut när man ligger och blåser på..

Såsmåningom kom vi ner i dalgången på andra sidan, och här fanns det gott om snö igen. Vi hade hittat en stor dalgång mellan två bergsmassiv på kartan som vi tänkte spendera dagen i, men eftersom att det är rätt nära till kittelfjäll så var det rätt många skoteråkare som har varit i farten, och det var betydligt mer uppåkt än dalarna i närheten av stugan. Otroligt vackert på sjön som leder upp till dalen dock!

Vi lekte och klättrade lite i dalmynningen, och Jocke gjorde resans konstigaste fastkörning..

.. ingen snö, bara is, men brant så han fick helt enkelt inget fäste och tog sig inte därifrån. Att lägga i backen och åka ner för branten bakåt kändes inte som någon bra idé, så vi fick hugga i och slita upp skotern för den sista knölen på toppen.

Norrsidan av dalen hade betydligt trevligare snö upptäckte vi, så vi spenderade en stor del av förmiddagen med att skråa och klättra runt på den sluttningen..

(Det är MYCKET brantare än vad det ser ut att vara på bilderna)

Vi hittade ett mysigt ställe att äta lunch på, och mackorna och den varma chokladen smakade utsökt.

Oskar hittade ett bra ställe att parkera sin skoter, när han inte fick stopp efter en klättring. Här har jag backen ilagd och ger full gas för att få stopp på maskineriet, vilket ändå tog ett bra tag..

Tur att fjällbjörkarna är mjuka när de används som nödstopp för ett skenande ekipage..

Vi åkte tvärs över ravinen från där Oskar parkerade, och eftersom att toppen såg så inbjudande ut så klättrade vi hela vägen upp..

Utsikten här uppifrån var magnifik, sådär att man bara står där och mår gott över att världen är så oerhört vacker!

Helt magiskt!

På väg ner från toppen såg vi ett par spår som någon kört, där det var helt galet brant och vi var överens om att man var helt korkad om man körde där de spåren gick.. bara för att inse att det var våra spår! Man upplever det inte som SÅ brant när man är i färd att åka uppför..

Vi följde en liten bäcksravin ner till dalens botten där skoterleden tog vid..

Solen började närma sig horisonten, så vi körde leden hela vägen till Kittelfjäll för att tanka. Sista delen av leden var bedrövligt dålig, och tätt trafikerad av skidåkare och skotrar, vyerna var fantastiska och vädret lämnade inget att önska.

Väl framme i Kittelfjäll blev det en snabb tankning, en snickers och avfärd mot Tärnaby igen.

Hemresan gick närmaste vägen över fjällen och tog inte mer än 45 minuter. Det var otroligt att åka uppe bland fjällspassen medan solen gick ner över topparna och spred ett gyllenrött sken över hela landskapet.

När vi närmade oss stugan gick solen ner, men när vi klättrade uppför dammen och till stugbyn fick vi ändå kvällssol över grillplatsen.

Vi passade på att grilla en köttbit, och efter en mumsig middag premiärade vi bastun. Underbar avslutning på en helgrym dag!

Söndag

Morgonen bjöd på tio minusgrader, rimfrost och mulen himmel, men lagom till efter-frukost var himlen blå, temperaturen på väg uppåt och humöret – trots att våra gamla slitna kroppar ömmade – på topp.

Idag var det hemresedag, men vi hade bestämt oss för att köra till lunch, och leka lite mer i dalgången ovanför stugan. Sagt och gjort, vi packade lite matsäck och tog snabbleden upp till fjällen.

Vi började med att bestiga den sedvanliga första toppen..

Man blir aldrig mätt på utsikten och landskapet som möter en när man kommer hit upp!

Vi lekte lite i ravinerna på väg runt till dalgången mot Ry-massivet och hittade ett par riktigt sköna pudersluttningar där vi kunde skråköra.

Vi hade satt siktet på att köra över ry-massivet för att komma till skoterleden på andra sidan, men vi spenderade en hel del tid med att leka och busa i alla mysiga raviner, skogsgläntor och myröppningar vi hittade på vägen..

Klättringen upp på andra sidan dalgången gick enkelt, och snart var vi uppe på den högsta toppen där vi valt att köra över.

Nedstigningen på baksidan såg inte ut att bjuda på mycket nöje, och led ville vi inte åka, så vi satte siktet på en bergsrygg med lagomt mycket fjällbjörk som såg riktigt mysig ut att åka. På vägen ner hittade vi en rätt brant sluttning där vi skråkörde lite, och här höll det på att sluta illa för Oskar. Han tappade balansen på skotern där det var som brantast, och skotern tippade över och var på vippen till att börja rulla. Backen var stenhård, och lutningen väldigt brant, så hade Oskar inte hunnit stoppa skotern hade vi garanterat haft en hög med skrot längst ner i sluttningen.

Som vanligt ser det inte så brant ut på bild. 😉

Vi vände maskinen på rätt köl och fortsatte färden, och när vi kom ner till pudersnön och björkskogen valde Shane att plantera sin skoter i en driva, så det blev en ypperlig lunchplats.

Färden gick vidare, tvärs dalgången igen, och vädret och föret var helt magiskt!

Vi nådde bergsryggen och skråkörde och planterade maskiner tills vi var helt slut.

Vid tvåtiden beslöt vi oss för att det fick vara färdigåkt, och 20 minuter senare var vi vid stugan och lastade maskiner på släpvagnar.

Helgen var HELT magisk, där först Fredag, sedan Lördag och till sist Söndag var den bästa skoterdagen man någonsin varit med om. Helt magisk körning, magiskt väder och magiskt sällskap! Det blir repris på den här helgen!