Vi lämnade Degerön Tidsdagsmorgon 16/9 och rullade i vettig takt söderut. Körningen till Växjö tog hela dagen då vi inte hade brottom, och vi stannade i Mantorp för att sova ett par timmar. Morgonen efter hakade vi på släpen och lastade våra tre medresenärer från Växjö.
Efter lunch och inhandling av lite förnödenheter bar det så av söderut. Första stoppet blev i Gedser där vi skulle färja över till Rostock. Tyvärr kom vi 5 minuter för sent för att hinna med den tidigare färjan, så vi fick vackert vänta. Här är hela gänget som åkte med i husbilen.
Färjan anlände i Tyskland strax efter midnatt, och det blev konstant körning hela natten. Torsdagens lunch intogs på världens kanske vackrast belägna Burger King med Alperna i bakgrunden.
Eftersom att vi var ekonomiska och ville undkomma vägtullar i största möjliga mån så åkte vi minsta möjliga del motorväg i Österrike. Det innebar alltså alppass och serpentiner. När vi var som högst upp i alperna började husbilen bete sig lustigt. Hastighetsmätaren slutade fungera, startmotorn började krångla och när vi kollade under huven upptäckte vi att det sprutade vatten ur kylaren..
Som tur var hade vi med oss lite JB-Weld, och efter lite trixande och fipplande var kylaren tät igen. Inte roligt, men det fungerade. Vi tuffade vidare, och efter alla serpentiner var det skönt att komma ut på motorvägen igen. Tyvärr visade det sig att gränsen vi tänkt passera till Slovenien var stängd, så det var bara att vända tillbaka igen och köra småvägar till nästa gränsövergång. Kolsvart, sjukt brant och galet små kringelikrokiga vägar, med en 5 tons best och en släpvagn – det är inte ett drömscenario vill jag lova..
Efter Österrike gick resan smärtfritt. Slovenien, Kroatiens dimmiga men jättebreda och snabba motorvägar, en blixtvisit i Bosnien, Dubrovnik som var gaaalet vackert, Montenegros utusla vägar och slutligen Albanien.
Dubrovnik bjuder på vackra vyer
Gränspassagerna var inga problem, bara visa upp passen, säga att vi var 5 passagerare, de ville kika på Shane (Australiern) och sen fick vi åka vidare.. I gränsen mot Albanien upptäckte de dock att vi hade motorcyklar på släpen efter att vi passerat tullstationen, så då fick vi vackert göra om hela proceduren igen. Lite spännande när tullgubben kommer utspringande, viftandes med armarna och blåsandes i visselpipan, och springer fram till bilen och säger “DRIVER, PASSPORT” för att sedan ta mitt pass och försvinna.. Men det handlade bara om att visa upp försäkringspapprena på hojjarna och registrera in dem på mitt pass, så att vi skulle få föra ut dem igen.
Vägarna i Albanien håller extremt skiftande kvalitet. Ena stunden är det fin motorväg, för att nästa stund vara asfalt full i hål och ojämnheter. Uppe i bergen är det helt annorlunda, men vi kommer dit senare. Kustlandet i Albanien är helt platt, men det övergår rätt snabbt i stora, maffiga bergsmassiv som tornar upp sig.
Innan vi hittade till hotellet lurade GPS:en in oss på småvägar i Tiranas sämre områden, men vi lyckades till slut hitta fram till “Te Stela Resort, Tirana”. Väl där möttes vi av Edwin som vinkade in oss och visade var vi skulle ställa upp hojjarna. Avlastning direkt, dit med framhjul och uppställning av hoj.
Sedan fick vi skyndsamt förflytta husbilen till en stor parkeringsplats där två vakter och tre hundar bevakade våra fordon dygnet runt. Väl tillbaka bjöds det på öl, information och montering av den GPS-logger som lät organisationen hålla koll på våra strapatser och skicka hjälp om så behövdes.
Vid den sena middagen bjöds det på mer öl och genomgång av morgondagens roadbook. Ölen var god och kostade bara 6kr. Roadbooken var lång och kanske inte alltid helt lätt att hålla koll på.. 😉
Överlag bjöds det på väldigt god mat i Albanien, alla människor man träffade på var glada och trevliga, klimatet var skönt även om vår resa bjöd på mycket regn, och hotellen höll överraskande hög standard. Te Stela Resort var ett av de bättre hotellen vi besökte, med fina rum, bra duschar, stor fin pool (som vi aldrig hann testa), god mat och trevlig personal.
När vi checkade in på rummet upptäckte jag att jag glömt mitt pass i husbilen.. Ett pass är rätt bra att ha, så måste jag hämta nästa morgon, men det var inga problem att sova denna natten efter en LÅNG husbilsresa.
Fortsättning följer…
