På genomgången av roadbooken fick vi veta att dagens tur innehöll en tvåtimmars färjeresa, och att det var viktigt att vi var vid färjeläget klockan 0930 – eftersom att färjan avgick vid den tidpunkten. Det var 8 mil att köra till färjan, på vägar av skiftande kvalitet, och frukosten på hotellet öppnade klockan 0700.

Efter att ha gjort morgonrutinen i mörker, då strömmen som försvann kvällen innan fortfarande inte kommit åter, begav vi oss – fullt påklädda och klara att åka – ner till frukosten. Klockan 0700 öppnades dörrarna av en trött servitör, men någon frukost fanns inte framme. Vi avvaktade ett par minuter, men bestämdes oss sedan för att åka ändå.

Dagens sträcka började med lite grusväg som ledde ner till stranden, och en lång, snabb repa efter sandstranden. Roadbooken sa “Warning, fishing nets” och stranden var belamrad med bråte, så det var ingen avslappnad tur i sanden denna morgon.

Efter strandrepan körde vi en del grus och asfalt i oerhört vackra omgivningar innan vi kom fram till färjeläget. Klockan var 0920, och vi var bland de första att anlända. Dock var inte färjan där heller. Vi tog det lite lugnt, drack kaffe och snackade strunt medan fler och fler cyklar droppade in. Vid 11-tiden kom färjan, och 11:30 – två timmar för sent, lade vi ut för en tvåtimmars tur på Lake Komani. Kaptenen fyllde år, så det var ordnat med DJ och party på båten, och när vi passerade genom ett bergspass med höga toppar på båda sidor och flöjtmusik som ekade mellan bergväggarna var det svårt att inte få gåshud på armarna. Så oerhört vackert!

När färjan lagt till fortsatte dagen med asfalt och grus, högre och högre upp i bergen. Det var mulet och regnade sporadiskt, men efter en stunds klättrande kom vi upp över molnen och ett otroligt vackert landskap bredde ut sig under oss. Vägarna var mer bäckar än vägar och det var riktigt halt bitvis, men otroligt rolig körning! Vissa vattenpassager var så djupa att man trodde att cykeln skulle drunkna, men alla tog sig förbi utan problem.

Mitt på turen fanns ett antal svarta noter, vilket betyder stor fara. Det var grusvägar med lodrätt berg på ena sidan och lodrätt stup på andra, ett par hundra meter ner i en flodfåra. När vi såsmåningom började rulla nedåt igen övergick sten/grusvägarna till jord/grusvägar som mer liknar de vägar vi har på våra tallhedar här hemma. Farten ökade och det var ruskigt rolig körning. Vi testade lite nya spår på sidan av vägen och hade grymt skoj hela vägen till lunch.

Eftersom att färjan dragit ut så mycket på tiden blev det en rätt sen lunch idag, och hela gänget var överens om att ta asfalten tillbaka till bivacken för att slippa köra i mörkret. Alla utom jag. Jag var pigg och riktigt körsugen, och var säker på att vi skulle hinna en offroadsträcka till innan det blev mörkt. Stefano, raidens enda italienska deltagare, lunchade samtidigt som oss och även han var sugen på ett offroadpass till, så vi slängde i oss lunchen och drog iväg.

Eftermiddagens rutt bestod av skogsvägar. Riktigt sköna och vackra vägar som ringlade genom skogen, över bäckar, förbi gruvor och i raviner. Först klättrade vi uppåt ett bra tag genom skogen, vägarna var i stort sett bortspolade och bestod av väldigt många washouts. Tempot var helt okej, högt utan att man behövde tumma på säkerheten. När vi passerat en stengruva började vi åka nedförs, och då gick vägen i en ravin. Här var vägen jättesmal, och det var verkligen ett lodrätt stup ned till floden som forsade ett par hundra meter längre ner. Inte mycket utrymme för misstag, och när vi stötte på en fårflock där vallhunden envisades med att springa mellan motorcykeln och bergväggen så var det lite otrevligt.. men hunden hann inte med så länge. 😉 Otroligt vackert och roligt att köra i sådana miljöer som man aldrig annars får chansen att uppleva!

1,5 timme senare var vi framme vid motorvägen och satte av mot Tirana och Te Stela Resort igen. Vi hann inte köra långt innan det började skymma, och att köra rallyhoj med skitiga dåliga lysen, med smutsiga gogglar, på en kolsvart motorväg i Albanien där hälften av bilarna inte har lamporna tända – det är riktigt otrevligt ska jag erkänna. Man får vara på sin vakt hela tiden efter bilar som knappt syns och vilda hundar som springer ut i vägen framför en.

När vi rullade in på hotellet fick jag en stor kram och ett “Vad härligt att se dig hel” som välkomnande. Sen fick jag en öl i näven och hojjar att reparera, en riktig toppenkväll alltså! Vi skruvade och servade cyklar hela kvällen, och hann precis ta en dusch på rummet innan det var dags för middag och roadbookgenomgång.

Det verkar inte som att min stator orkar med att driva all el på min cykel, för batteriet laddar ur och laddas inte upp igen. Det innebär att jag inte kan använda el-startern utan måste kickstarta min cykel hela tiden. Det innebär dessutom att jag måste hålla rätt bra motorvarv för att lamporna ska lysa bra. Det innebär DESSUTOM att GPS:en inte fungerar, och att ICO:n (trippmätaren) buggar ut lite slumpmässigt om man har otur. Dessutom visade det sig att min originalmätare till KTM:en inte gillar vatten, för när jag kör ner cykeln i ett surhål så ger den upp totalt. Att navigera utan trippmätare och utan GPS är svårt, och att nollställa ICO:n under färd är i stort sett omöjligt. Satte nya batterier i ICO:n, och efter det fungerade den iallafall okej, men GPS:en och de spår vi fick till den kunde man inte lita på, eftersom att GPS:en bara gick sporadiskt när den hade lust.. men, vi är ju här för att köra roadbook, så det är ju super!

Första natten på Te Stela fick vi en dubbelsäng och en soffa. Inatt fick vi en dubbelsäng och en smal fåtölj, som gick att bädda ut. Jag fick alltså sova på en 40cm bred säng, som var tre decimeter för kort för att rymma mig. Men det var inga problem att sova iallafall efter dagens äventyr.

Kläderna som vi hänger upp på toaletten gör att det stinker i hela rummet. Redan nu, efter två dagar, luktar vi så illa att städerskorna håller sig för näsan när de kommer in för att bädda soffan i vårt rum. Detta bådar gott för framtiden!

Fortsättning följer…

Första kördagen började lite struligt med punktering för några av våra slangburna vänner, och ett glömt pass för min del. Efter frukost och en hel del väntan fick jag så guidning till var husbilen fanns, och hämade passet. Klockan var efter 9 när vi åkte därifrån och började dagens köning. Efter en stund träffade vi på resten av gänget i en gatkorsning där de stod hos en däckreparatör och fick slangarna lagade.

Vägarna blev snabbt sämre, och snart blev det mer grus än asfalt när vi åkte upp mot bergskedjan öster om Tirana. Alla människor såg glada ut över att se oss, och ofta möttes man av grabbar som ville göra high-five när man åkte förbi:

Resans första vurpa stod jag för, när vi körde i en nästan-torr flodfåra. Jag skulle köra över den lilla rännil som fanns där, men körde rätt på en stor sten som låg i vattnet och åkte omkull. Ingen fara, bara lite lera på kläderna. Den varan skulle det bli mer av senare..

Vi körde första offroadbitarna och kom längre och längre upp i bergen. Stundvis var det sol och stundvis moln, men regnet uteblev och vägarna var torra och dammiga. Längre upp i bergen blev det riktigt vackra vyer när vi stannade och diskuterade resväg.

Vid passage av ett brobygge fastnade Jan-Å i ett nät som var utlagt på marken och åkte ikull. Ingen större fara, men ett par kilometer senare tvärdog hans Kawasaki.. Vi spenderade ett tag med felsökning innan  vi konstaterade att vi inte kunde åtgärda felet på plats och bogserade honom till närmaste väg där sweeper-teamet fick ta med honom till bivacken.

Resten av förmiddagen höll vi lugnt tempo på varierande underlag, allt från slipprig hal grusväg till stenpartier och rena enduropassager:

På vissa ställen var det svårt att hålla framdäcket på plats, och det blev ett par omkullåkningar..

Vid en lite sämre passage åkte Måns-Ulric omkull och vi fick gå ner och hjälpas åt att få fart på cykeln igen. Precis där kom läkarbilen och körde förbi oss på ett sådant sätt att han nästan skickade ett gäng av oss till sjukhus. Bland annat var han nära på att köra över benet på mig, när jag inte lyckades få fotfäste på de branta vallarna vid vägen och höll på att glida ut precis som han gasade förbi igen.

Allt gick bra men när vi nådde fram till lunchen var klockan redan efter 16. Vi fick äta, men fick inte lov att fortsätta i skogen då det snart skulle skymma, och “man vill inte vara i skogen eller på vägarna i Albanien när det är mörkt”..

Sagt och gjort, det blev motorväg till dagens slutdestination. Snopet, men med tanke på allt strul på morgonen och under dagen var det inte så konstigt. Det var väldigt bra asfalt på vägen, och omgivningen lämnade inte så mycket att önska på vägen ner från bergen. Körningen i städerna och efter motorvägarna däremot är inte någonting man ser fram emot på en endurocykel i Albanien..

Väl tillbaka på hotellet blev det service av hoj, vilket innebar byte av luftfilter och nytt batteri då mitt gamla inte verkade ta laddning. Turligt nog hade Stefan med sig ett reservbatteri som jag lånade.

Hotellet för kvällen var halvfärdigt, inte så mycket varmvatten och när man duschade kom gammalt avloppsvatten upp genom golvbrunnen. Rummen var kala utan onödigt möblemang och när det började åska på kvällen gick strömmen. Den fick vi inte tillbaka innan vi lämnade hotellet dagen efter. 

I vanlig ordning blev det öl, middag och genomgång av morgondagens roadbook.

Vi fick bland annat information om att morgondagen skulle innehålla en etapp bestående av en 2 timmars färjetur. Det var väldigt viktigt att vara vid färjeläget klockan 0930 eftersom att det bara gick en färja, och det var då den skulle gå – typ. Kanske en kvart tidigare eller senare.

Mitt under presentationen dök Sven upp, smått stressad och trött. De hade kört nästan hela turen, men på en av de sista asfaltsektionerna hade hans sällskap kraschat och tokskrotat hela navigationstornet. Det värsta var dock inte att cykeln gått sönder, utan att han även brutit nyckelbenet – så illa att det behövde opereras skulle det senare visa sig. Sven själv hade sabbat tanken på sin 640, så det blev lite kvällsmek med byte av tank och diverse.

Det är ruskigt skönt att vara en del av ett “team”, vilket man nog kan kalla oss svenskar som var i Albanien. När någonting går fel, för någon, så hjälps ALLA åt att fixa så att det ska gå att fortsätta åka. Delar och verktyg finns nästan alltid att hitta, och alla bidrar med kunskap, mekning och support för att alla ska kunna köra.

Medan vi mekade började det regna ordentligt – läs störtflod – och asfaltsgatan förvandlades från väg till forsande flodfåra. Åskan drog in från bergen, och det blixtrade oavbrutet med en blixt nästan varje sekund. Maffigt att titta på, men lite oroväckande med tanke på morgondagens körning. Det var svalt, så det gick bra att sova i rummet även utan AC – som ju inte gick då strömmen inte fanns. Klockan ställdes på 0630, för att hinna ge oss av runt 0700 för att hinna med färjan, men det blir nästa del.

Fortsättning följer…