Så var det bara att bita i det sura äpplet, stötdämparna jag har är för långa för min framvagn. När den fjädrar ut helt tar skruvarna i kullänkarna emot lagringen och det går inte längre att styra – dessutom sliter det på kullänkarna som troligen inte kommer hålla så länge.. Jag har lite olika funderingar på hur jag kan korta ner slaglängden på mina dämpare, men hittade ett par dämpare till bra pris på blocket och slog till.. En hel del kortare är de:

Tyvärr är nog de nya korta dämparna av en sämre kvalisort än mina originaldämpare. Märket är samma men modellen en annan, med luftfjädring istället för coil-over-springs. Nåväl, jag kör inte så extremt så det ska nog gå bra ändå. Bussningarna passade inte rätt av utan modifikation..

Jag behöver en pelarborrmaskin!

Efter den lilla modifkationen gick det snabbt att montera dämparna:

Tyvärr är ju färgen helt fel, så fungerar dessa okej måste jag ta och ordna det på nåt sätt. Som vanligt har Polaris tänkt på det mesta, och det finns öppningar i alla plastkåpor där man behöver komma åt för att skruva.. Riktigt trevligt! Nu ska jag bara fixa säkerhetsbrytaren på gasen och sen är det bara att vänta på snön.. BRAAAAAP!

Så börjar det änltigen vara dags att göra skotern redo för säsongen, så jag tog dottern med mig och hämtade hem kärran från vinterförvaret:

Eftersom att garaget är nystädat var det ju inga problem att rymma maskinen nu för igångsättning.

Mattbyte på de maskiner jag haft tidigare har varit rätt besvärligt, så idag tog jag mig tag i detta med målet inställt på att iallafall hinna få bort den befintliga Competition-mattan som sitter där för att kunna slutföra jobbet en annan dag. Arbetet började som vanligt med att lossa boggien, som ska få sig en genomgång innan återmontering:

Att lossa boggien innebar att skruva lös 4st skruvar, och tog mindre än fem minuter.. Ser lovande ut för det fortsatta jobbet. Boggien ser ut att vara i riktigt gott skick, slidesen är inte allt för slitna, så jag väljer att inte byta dem i år, det tar vi nästa säsong. Nu sitter ju mattan i drivaxeln, och för att lossa den måste lagerbocken på variatorsidan samt sekundärdrevet i kedjehuset loss. Plastkåporna gick fort att ta av, och därunder möts man av riktigt gott om plats, ordning och reda.

Trodde att Assaulten skulle ha aluminiumpyramid, men jag misstog mig visst. Kolfiber är sexigt, så det gör mig ju inte så mycket.. 😉

Bort med skiva och bromsok, enkelt och snabbt..

Nu skulle kedjehuset loss, så jag dränerade oljan ur huset, som såg helt ok ut – troligen aldrig bytt på de 70 mil motorn gått dock.. 🙂 Sedan av med skruvarna som håller kedjehuslocket och sedan en smärre kamp för att få loss locket. På utgående axel sitter en infräst o-ring som kärvar, men med lite segslit och lagomt våld kom den så till slut..

Det gäller att inte ta i för mycket, så att man spräcker magnesiumlocket till kedjehuset, för det blir troligen för dyrt för att det ska vara roligt.. Kedja och drev ser ut som nya, så det är bra, av med prylarna och attackera variatorsidan av maskinen..

För att vara säker på att återmontera allt åt samma håll som det suttit låter jag det ligga på detta viset på bänken, tills det är dags för återmontering. 😉

Efter att ha lossat sekundärvariatorn (en skruv) och lagerbocken (6 skruvar) var det enkelt att lyfta av drivaxeln och den gamla mattan, här ser vi skillnaden mellan gammal och ny.

Den matta jag valt att använda är en Camoplast PEAK 2.5 matta, med 64mm kammar och ett mönster som ska fungera bra i djupsnö. Den matta som satt är en cross-over matta som fungerar bra på led och i snö, med 51mm kammar, så nu blir maskinen mer en renodlad pudersmiskare – precis som jag vill ha den. 😉

Eftersom att Polaris verkar vara lite som KTM – oerhört byggd för att vara skruvbar – så har ju operationen hittills tagit knappa timmen, så då är det ju bara att börja återmontera då! Först på plats med mattan, och sedan försöka trixa in drivaxeln:

Det är betydligt knepigare att passa in drivaxeln med en ny styv 64mm matta, än vad det är att få ur den med en medgörlig mindre matta som gått ett antal mil, men efter ett antal svordomar och lite svett gick den till slut dit:

Återmontering av sekundärvariator, hastighetssensor och lagerbock gick lika snabbt som lossmonteringen. På med kedja och drev innan kedjehuset stängdes och fylldes med olja. Kom ihåg att smörja o-ringen lite så att den lite slits i onödan vid återmontering:

Medan kedjehuset är öppet är det läge att spänna kedjan, så att man får en ok spänning på den – inte för hårt och inte för löst, lagom är bäst helt enkelt. 😉 Återmontering av bromsskiva och disc, lika enkelt som lösmonteringen:

Så var det dags att ta tag i boggien. Samtliga bussningar fettades om genom att trycka in nytt fett i nipplarna tills det slutade komma ut svart sörja, och nya isrivare monterades då de gamla gått av efter att ha backats över lite för ofta:

Lagren känns helt ok, inga onödiga glapp eller missljud, så de klarar några säsonger till. Rent generellt tycker jag att det mekaniska i maskinen ser ut att vara i väldigt gott skick, vilket är roligt att upptäcka!

Att återmontera boggien kräver en del muskelstyrka och trixighet, men efter en stund gick den dit..

Nu har maskinen fått sig en 39″ framvagn och en riktig matta. Återmonterade boggiens framdel i det övre monteringshålet så att attackvinkeln blir samma som på Pro RMK – för att flyta lite bättre i snön och gräva lite mindre. Det ska bli intressant att se hur maskinen tar sig fram i snön i vinter. Redan innan ombyggnationerna var det den i särklass bästa djupsnömaskinen jag kört, så detta kommer bli riktigt roligt!

Det som är kvar att göra nu är att justera in toe på skidorna och bygga ett GPS-fäste till Rino-GPS:en som blev inköpt i höst. Sedan ska gasgivaren åtgärdas så att jag kan få in backväxeln i branta nedförslut, och efter det är det nog bara att gasa.

Tina fick plats på XX-freecamp i vinter, och då kommer hon att köra Polaris (såklart) så risken är att vi behöver utöka skoterflottan efter det. Jag har iallafall strikta order om att se till att maskinen är i brukbart skick till eventet, så jag får ta det lite lugnt fram tills dess. 😉

Nu har jag äntligen fått tummen ur och fräst nya bussningar till framvagnen till Polarisen. Efter kraschen i vintras har jag köpt en ny Pro-RMK framvagn på 39″, alltså lite smalare än de 42″ som fanns där tidigare, men när jag skulle byta visade det sig att bussningarna var tejpade för att passa, vilket jag antog betydde att de var slut.

Så jag mätte upp måtten på den gamla framvagnen, och fräste nya bussningar som passade..

16st bussningar och 8 mellanstycken tog ungefär en kvart att fräsa ut, det är tacksamt att fräsa i plast! 😉

Testmonterade dessa i gamla framvagnen och det passade perfekt, men när jag så skulle sätta bussningarna i Pro-RMK framvagnen så gick de inte in! Det visar sig att nya framvagnen har tightare monteringshål, och det är troligen en liknande framvagn som förra ägaren haft, för de gamla bussningarna – när jag tagit bort tejpen – passade som ett smäck i den nya framvagnen.. bortkastad fräsning mao, men men..

Monterade dit A-armarna och fick gänga upp hålen för stötdämparinfästningen, då det verkar vara M8 på Pro-RMK medan det är M10 på Assault..

Fort vare gjort att slänga på andra sidan med..

Nu behöver jag bara skaffa lite M10x50 med insexskalle för att kunna fästa de övre A-armarna i spindeln, och sedan mäta in och korta av styrstagen, så kan vi ställa undan skotern för sommaren sen, i väntan på kallare väder.

Riktigt nice att ha en framvagn som inte glappar nåt kopiöst mycket!

Förra resans skoterkörning gav mersmak för puderåkning och skråkörning i branta och trånga partier, och då Boondockern är tungkörd i sådana förhållanden och jag inte riktigt får till den som jag vill ha en lössnömaskin så bestämde jag mig för att testa ett annat märke på maskin. Jocke har snackat mycket gott om Polaris, och när man ser hur han leker fram i sluttningarna så kan det ju vara värt att testa. Det måste ju vara maskinen, att han kört skoter hela livet, och jag bara tre år, kan ju inte ha med saken att göra.. 😉

Jag tog Ture med på en grabbhelg i fjällen och vi lastade Boondockern – som vi lämpligt nog lämnat i Tärnaby när vi var uppe sist – för sista gången på släpen.

Lördagsmorgon åkte vi in till Sorsele, där vi hittat ett objekt som vi skulle få till en vettig mellanskillnad – snygg är den oxxo!

Efter att ha fått Boondockern värderad, fått tummen upp av Ture, och skakat hand så lastade vi på ny-leksaken på släpen för återfärd till stugan. Ture förhandlade till sig en leksak han med, så det var två nöjda grabbar som vände kosan mot stugan igen.

När jag lastade av var jag ju bara tvungen att ta en liten testtur, så i lågskor och mjukbrallor körde jag ut i elledningsgatan bortanför stugan, och SHIT vilken skillnad det är!

Tog en lite ordentligare testtur efter lunch på myren vid blå vägen, och att köra RMK måste räknas som fusk jämfört med att köra Lynx. Polarisen är så välbalanserad, och man behöver inte tvinga den med våld, den gör som man vill med bara en liten hint av övertalning. Lägger man den i skrå, så ligger den kvar tills man ändrar på den, inte som tidigare när man fick balansera maskinen på en knivegg och bruka övervåld för att inte tippa åt något håll. Testade köra lite diken med varierande lutning, och ställen jag tidigare funderat på att köra med Boondockern men inte tagit mig an smiskade jag nu efter en halvtimme på RMK:n utan några som helst betänkligheter. SJUUUUUKT vad rolig denna skoter är att köra!

Plockade upp Ture i stugan och vi tog leden upp mot fjället. Trodde att RMK:n skulle vara hemsk på leden, då det är en djupsnömaskin mer än någonting jag kört tidigare, men den var helt underbar att köra led med. Ture tjöt av förtjusning och ville aldrig vända hemåt, så vi åkte upp i dalgången bakom första toppen och burkade runt lite.

Går hur fint som helst att burka runt med maskinen även när man sitter två på den, och utan att stå upp och köra. Mysigt! Vi vände ner mot stugan och spenderade en stund på myren innan kaffesuget blev för stort och vi åkte tillbaka. Ture ville dock köra mer.

Summa summarum: SJUKT nöjd med den nya skotern, det är som natt och dag i körupplevelse. För den typ av körning som jag gillar så är detta en MYCKET bättre maskin!

Lördag

Jocke och Oskar anslöt på fredagkväll, och lördagsmorgonen välkomnade oss med klarblå himmel, sol och temperatur på strax under nollan. Vi åt en god frukost i lugn och ro medan vi planerade dagens tur, som fick gå över outforskad terräng mot Kittelfjäll. Vi packade matsäck och gav oss iväg, över dammen och hittade såsmåningom leden över älven och upp på bergen på andra sidan vattnet.

Jocke gillar att köra i granskogen, så vi förvillade oss in på lite slingriga spår..

.. innan vi kom upp till fjällbjörkarnas förtrollade land ..

Här hittade vi lite sköna kullar med gott om snö att köra på, så det tog sin lilla tid att ta sig fram. Här ser man dammen och man kan ana gläntan där stugan står:

Ju högre vi kom, desto hårdare blev underlaget, och snart kunde man knappt ta sig igenom skaren även om man försökte.

Vi körde genom en dalgång nära toppen av bergskedjan, och storslagenheten i miljön går inte att återge i bild. Helt magiskt vackert, och GIGANTISKT!

Här uppe på kalfjället finns det inte så mycket som inbjuder till bus, så det blev att ligga på rätt bra för att komma ner mot dalgångarna på andra sidan. Helt overkligt landskap, som aldrig tar slut när man ligger och blåser på..

Såsmåningom kom vi ner i dalgången på andra sidan, och här fanns det gott om snö igen. Vi hade hittat en stor dalgång mellan två bergsmassiv på kartan som vi tänkte spendera dagen i, men eftersom att det är rätt nära till kittelfjäll så var det rätt många skoteråkare som har varit i farten, och det var betydligt mer uppåkt än dalarna i närheten av stugan. Otroligt vackert på sjön som leder upp till dalen dock!

Vi lekte och klättrade lite i dalmynningen, och Jocke gjorde resans konstigaste fastkörning..

.. ingen snö, bara is, men brant så han fick helt enkelt inget fäste och tog sig inte därifrån. Att lägga i backen och åka ner för branten bakåt kändes inte som någon bra idé, så vi fick hugga i och slita upp skotern för den sista knölen på toppen.

Norrsidan av dalen hade betydligt trevligare snö upptäckte vi, så vi spenderade en stor del av förmiddagen med att skråa och klättra runt på den sluttningen..

(Det är MYCKET brantare än vad det ser ut att vara på bilderna)

Vi hittade ett mysigt ställe att äta lunch på, och mackorna och den varma chokladen smakade utsökt.

Oskar hittade ett bra ställe att parkera sin skoter, när han inte fick stopp efter en klättring. Här har jag backen ilagd och ger full gas för att få stopp på maskineriet, vilket ändå tog ett bra tag..

Tur att fjällbjörkarna är mjuka när de används som nödstopp för ett skenande ekipage..

Vi åkte tvärs över ravinen från där Oskar parkerade, och eftersom att toppen såg så inbjudande ut så klättrade vi hela vägen upp..

Utsikten här uppifrån var magnifik, sådär att man bara står där och mår gott över att världen är så oerhört vacker!

Helt magiskt!

På väg ner från toppen såg vi ett par spår som någon kört, där det var helt galet brant och vi var överens om att man var helt korkad om man körde där de spåren gick.. bara för att inse att det var våra spår! Man upplever det inte som SÅ brant när man är i färd att åka uppför..

Vi följde en liten bäcksravin ner till dalens botten där skoterleden tog vid..

Solen började närma sig horisonten, så vi körde leden hela vägen till Kittelfjäll för att tanka. Sista delen av leden var bedrövligt dålig, och tätt trafikerad av skidåkare och skotrar, vyerna var fantastiska och vädret lämnade inget att önska.

Väl framme i Kittelfjäll blev det en snabb tankning, en snickers och avfärd mot Tärnaby igen.

Hemresan gick närmaste vägen över fjällen och tog inte mer än 45 minuter. Det var otroligt att åka uppe bland fjällspassen medan solen gick ner över topparna och spred ett gyllenrött sken över hela landskapet.

När vi närmade oss stugan gick solen ner, men när vi klättrade uppför dammen och till stugbyn fick vi ändå kvällssol över grillplatsen.

Vi passade på att grilla en köttbit, och efter en mumsig middag premiärade vi bastun. Underbar avslutning på en helgrym dag!

Söndag

Morgonen bjöd på tio minusgrader, rimfrost och mulen himmel, men lagom till efter-frukost var himlen blå, temperaturen på väg uppåt och humöret – trots att våra gamla slitna kroppar ömmade – på topp.

Idag var det hemresedag, men vi hade bestämt oss för att köra till lunch, och leka lite mer i dalgången ovanför stugan. Sagt och gjort, vi packade lite matsäck och tog snabbleden upp till fjällen.

Vi började med att bestiga den sedvanliga första toppen..

Man blir aldrig mätt på utsikten och landskapet som möter en när man kommer hit upp!

Vi lekte lite i ravinerna på väg runt till dalgången mot Ry-massivet och hittade ett par riktigt sköna pudersluttningar där vi kunde skråköra.

Vi hade satt siktet på att köra över ry-massivet för att komma till skoterleden på andra sidan, men vi spenderade en hel del tid med att leka och busa i alla mysiga raviner, skogsgläntor och myröppningar vi hittade på vägen..

Klättringen upp på andra sidan dalgången gick enkelt, och snart var vi uppe på den högsta toppen där vi valt att köra över.

Nedstigningen på baksidan såg inte ut att bjuda på mycket nöje, och led ville vi inte åka, så vi satte siktet på en bergsrygg med lagomt mycket fjällbjörk som såg riktigt mysig ut att åka. På vägen ner hittade vi en rätt brant sluttning där vi skråkörde lite, och här höll det på att sluta illa för Oskar. Han tappade balansen på skotern där det var som brantast, och skotern tippade över och var på vippen till att börja rulla. Backen var stenhård, och lutningen väldigt brant, så hade Oskar inte hunnit stoppa skotern hade vi garanterat haft en hög med skrot längst ner i sluttningen.

Som vanligt ser det inte så brant ut på bild. 😉

Vi vände maskinen på rätt köl och fortsatte färden, och när vi kom ner till pudersnön och björkskogen valde Shane att plantera sin skoter i en driva, så det blev en ypperlig lunchplats.

Färden gick vidare, tvärs dalgången igen, och vädret och föret var helt magiskt!

Vi nådde bergsryggen och skråkörde och planterade maskiner tills vi var helt slut.

Vid tvåtiden beslöt vi oss för att det fick vara färdigåkt, och 20 minuter senare var vi vid stugan och lastade maskiner på släpvagnar.

Helgen var HELT magisk, där först Fredag, sedan Lördag och till sist Söndag var den bästa skoterdagen man någonsin varit med om. Helt magisk körning, magiskt väder och magiskt sällskap! Det blir repris på den här helgen!

Torsdag

Efter att ha haft underbart väder på sportlovet organiserade vi en skotertripp till Ajaurestugan med kort varsel. Det blev jag, Shane, Jocke och Oskar som drog upp och körde skoter ett par dagar. Jag och Shane drog redan på Torsdag eftermiddag, och hann stanna till i Arvidsjaur en stund för att få lite uppvärming:

Vi började med att klättra upp på en liten kulle, men det var rätt hårt före och utmaningarna uteblev. Så vi begav oss ner i dalen igen för lite lössnöåkning.

Shane tog en vilopaus i en snödriva som vi försökte få att se brant ut på kameran.. 😉

Det blev någon tur ut i skogen och någon fastkörning, sedan hittade vi en fläck puder när solen var på väg ned, och det var ruskigt vackert att köra där!

Efter att ha smiskat upp lite puder och sett till att det inte fanns kvar så mycket orört lastade vi maskinerna igen och begav oss vidare mot stugan. Vi kom fram precis när mörkret föll och det blev en lugn kväll framför TV:n.

Fredag

Eftersom att Jocke och Oskar skulle jobba hela fredagen kom de inte att dyka upp förrän sent på fredag natt. Vi begav oss ut för att utforska området närmast stugan och begav oss upp mot pudersnön lite högre upp i bergen.

Det hade snöat och spåren var helt okörda när vi gav oss av..

Vi hittade lite gläntor att köra i nere i dalgången och passade på att värma upp ordentligt.

I Arvidsjaur tyckte jag att maskinen började gå lite ryckigt, och när jag kollade drivremmen på Lördagsmorgonen var den alldeles fransig och såg rätt sliten ut. Jag har mina aningar om varför, men tänkte att den nog håller ett par dagar till.

Så precis när vi skulle ta oss uppför den första riktigt branta delen av berget, och jag njöt av lite skidres..

.. så small det till och ..

Jag fick springa undan när skotern kom rullandes efter mig.. 3-4 varv senare stannade den till, och jag kunde vända den på rätt köl och ta tag i rembytet.

Nåväl, nästa gång byter jag remmen när den börjar vara sliten, inte när den går av. Både jag och maskinen klarade oss utan permanenta men av detta, så vi fortsatte uppåt.

Vi körde till toppen av berget och stannade och fotade lite. Otroligt vackert, och vilket väder. Knappt en bris uppe på toppen, och riktigt varmt och skönt!

Vi fortsatte ner i dalgången genom en ravin vi hittat tidigare, precis HUR mysigt som helst med en liten trång ravin full i pudersnö och precis lagom brant för att vara rolig både uppför och utför!

Efter att ha lekt lite åkte vi vidare ner på andra sidan berget. Här finns det oändligt med riktigt bra ställen att köra på. Började med att klättra lite i en brant som är lätt längst ner, men omöjlig längst upp..

Vi lekte lite efter bergsväggen där lutningen var perfekt och avsaknaden av träd riktigt skön när man inte riktigt kan köra på det här viset:

Efter att ha lekt runt ett tag, och hittat lite puder att burka runt på på plattlandet åkte vi tillbaka till stugan för att äta lunch. Smidigt att ha sådan körning mindre än 15 minuter från huset!! Helt galet!

Efter lunchen gav vi oss ut igen och hade siktat in oss på en annan topp. På vägen upp mot kalfjället tog vi fel väg, och plötsligt satt vi båda fast.. Tur att Shane har en spade:

Vi körde vidare upp mot toppen, och sista biten var så brant och stenig att man fick ta sig för egen maskin:

Riktigt vacker utsikt där uppifrån dock, över älven, stugan och blå vägen.

På vägen ner igen hittade vi en hängdriva som vi lekte lite i:

Otroligt roligt att köra skoter alltså!!

Efter denna klättring tänkte vi försöka ta oss till andra sidan dalen, till Ry-massivet, och se om vi kunde hitta någon väg över och ta oss till huvudleden in till Tärna. Vi körde på och lekte i pudret i dalgången tills det började skymma. Då vände vi hemåt igen, utan att ha hunnit över bergsmassivet..

Dagen avslutades med pasta, öl och slöande i stugan efter en varm skön dusch. Sjukt lyxigt med en riktig stuga att bo i!

Forstättning följer…

Efter att ha skrivit ut en pennhållare till fräsen och därmed byggt en plotter…

… för att enklare kunna skapa snyggare dekaler, så fick sig skotern äntligen känna sig som en i gänget den med ..

Helgen spenderades med hela familjen i Ajaure. Det blev en hel del skoterkörning, och efter lite tips hittade vi upp på fjället och riktigt mysig körning. Tyvärr hängde inte GoPro kamerorna med, men det blev ett par bilder och någon filmsnutt iallafall.

Lördagen bjöd på 15 minusgrader, mulen himmel och under eftermiddagen något snöfall. Jag och Tina drog upp på fjället på morgonen och Ture åkte med. Det blev mest ledåka då myrarna nere i dalen var alldeles för snöfattiga för att inbjuda till bus.

Längre upp på fjället var det betydligt mer snö och jag och Ture klättrade uppför en liten sluttning för att få lite bättre utsikt över fjällbjörkarna.

Ture gillar att köra skoter. 😉

Lite senare på dagen åkte jag och brorsan upp för att smiska lite puder. Vi hittade snabbt lite glesare terräng med lagom lutning och MASSOR med puder. Helt makalös körning!

Efter att ha lekt runt i pudret ett bra tag bestämde vi oss för att försöka bestiga berget, som var riktigt inbjudande med en mjuk, brant, orörd sluttning vättandes mot oss.. tyvärr var det en tät björkskog mellan oss och sluttningen, och efter att ha kämpat oss genom den med massor av fastkörningar och slit så mulnade det på än mer och snön började falla. Eftersom att det var svårt att urskilja konturerna på sluttningen beslöt vi oss för att berget fick vinna denna dag.

Det är OTROLIGT vackert i Ajaure, och när solen tittar fram går det inte att beskriva hur härligt det är att vara uppe i fjällen!

Söndagen bjöd på kyla. Runt 18 grader kallt nere i dalen. Dock var himlen betydligt blåare än Lördagens molniga skyar och vi bestämde oss tidigt för att berget skulle besegras idag! Efter ett lite bättre vägval än gårdagen tog det inte lång tid innan vi klättrat uppför diverse branter..

Berget var besegrat! När vi kom upp på toppen såg vi över till toppen bredvid, och där var bjärven! När den hörde oss lufsade den över toppen och försvann ner på andra sidan, så vi hann inte fota den.

Vi hittade ganska snart en stor öppen yta nära toppen, med massor med puder, och branta sluttningar att leka på. Det orörda pudret var snart täckt av skoterspår som gick kors och tvärs, och det var magiskt roligt!

Det var riktiga stup ner på andra sidan toppen, så det gäller att inte bara blåsa på när man kör såhär.

Utsikten är otrolig, och man hittar hur många trevliga lekplatser som helst när man står här och rekognoserar.

Efter att ha lekt ett bra tag i pudersnön åkte vi ner till leden igen. På vägen ner hittade vi en OTROLIG ravin, med meterdjupt puder som vi bara måste åka ett par vändor. Galet mysigt var det! Vi rekade vidare längs leden och hittade snart ännu en ravin som gick upp mot stupet på baksidan av toppen vi precis var uppe på. Den blev gradvis brantare och vi testade vem som kunde klättra högst.

Lite fuskigt är det ju att jag kör en 800 och bror bara en 600, men det blev läskigt brant innan maskinen inte orkade längre och man fick kasta runt den. Precis hur kul som helst. Vi körde vidare efter leden och hittade myrar med hur mycket snö som helst, och när det började skymma vände vi åter till stugan.

Självklart blev det att steka souvas på muurikan över öppen eld.

Efter det åkte jag en sväng med Tina efter vägen längs älven. Diket såg mjukt och inbjudande ut, men snöbristen i dalen gjorde sig snabbt påmind när jag körde på ett par stenar och kastades av skotern. Ledkörning i dalen alltså!

Nu vill vi ha lite mer puder, och längtar till Ajaure igen. Världsklass på körningen denna helg! Det blev ett par filmer med, uppdaterar inlägget när jag redigerat ihop dem och lagt upp på nätet.

I Söndags fick vi oss så äntligen iväg på skoterresa igen. Det har ju varit en bedrövligt dålig vinter för skoteråka, men 14 mil inåt landet, kring Arvidsjaur, finns det fortfarande rätt bra med snö.

Vi blev 5 killar som drog iväg, Jag, Oskar, Shane, Jocke och Micke. Efter en alldeles för tidig morgon och 14-ish mil i bil kom vi så fram till avlastningsstället. Snö fanns det gott om, men eftersom att det varit varmt tidigare var föret rätt hårt. Temperaturen låg runt -5 grader och solen var med oss hela dagen. Vi hittade ett par toppar att bestiga och körde en hel del i skogen. Det blev även lite sköna hopp och skutt, och vi hade makalöst roligt ända tills solen började gå ner igen och vi fick återvända till bilarna.

Här är lite bilder från dagen, kommer att peta upp lite filmer senare om GoPron fångat nåt vackert.

Jocke fastnar nära toppen

Shane på toppen av okänt berg

Shane

Oskar på väg utför

Fick även ett par bilder från Shane från gårdagen:

Dit vill vi åka

Jag och Oskar på toppen

Mysiga kullar att surfa och hoppa över