Eftersom att mina fötter går sönder i de gamla skor jag använder nu:
så har jag idag beställt nya skor
SIDI Crossfire 2 SRS. Ska bli väldigt intressant att testa dem. Får hårdköra in dem innan avresan till Marocko nu där de ska få bekänna färg.. eller rättare sagt, där färgen på mina fötter får avgöra om det var ett bra köp eller inte. 😉
Så kom äntligen däcksleveransen!
Hälften till Shane och hälften till mig. Så då måste ju korv och däck på, men det var lättare sagt än gjort det (och hur fel det kan gå kommer vi till i ett senare inlägg). Tyvärr var det lite knepigt med gipset på, men med lite vilja och lite trixande gick det att få på en vinylhandske över gipset.. yey!
Inte för att handen gick att använda ändå, men gipset slipper ju bli skitigare iallafall.. Det var TUNGT att kränga med tre däcksjärn, en hand och ingen maskin, men med lite hjälp av Tina hade vi snart däcket på plats och monterat på hojjen. Nästa steg var detta!
Slängde gipset åt pipan.. Handleden är STEL men fungerar. Allt gör ont, men det är så det ska vara, så det är bara att köra på! Med värkande handled lastades så cyklarna i skåpet för avfärd mot gruskurs med Calle i Boden!
Jag fick ju inte köra själv, men Calle lånade min nyservade hoj och Tina körde gruskurs.. Lite bilder från eventet:
Första momentet var att Calle visade hur man kränger däck med korv. Framdäck måste vara SJUKT mycket enklare, för det såg ut som en barnlek… 😉
Sen blev det ut och åka. Jag körde följe-/servicebil och första anhalt var i skogen, med snabbkurs i stötdämparinställningar. Informativt och intressant! Här är Calle på min 530 räser!
Här blir Tina plåtad när hon blåser förbi…
Teoripass i skogen
Stilstudie Kristina Runsten.
Sen blåste motorcyklisterna vidare, och på väg till matstället hittade jag en fantastisk sandlåda som jag MÅSTE få leka i.. tyvärr hade jag inte någon cykel precis idag:
Det blev inte så mycket mer plåtat denna dagen, men efter lunch blev det kurvtagningsteknik efter en av de roligaste uppförsbackarna jag sett (tyvärr fick jag ju inte köra då) och träning på hinderkörning i skogen över stockar och vältor.
På kvällen grillade vi i FMCK Bodens lokaler och Calle pratade Dakardrömmar och planer. Mycket trevligt. Campingen i Boden var även den mycket trevlig, vi släpade ju med oss husvagnen och spenderade helgen i den. Toppen!
Dagen efter stod sand på schemat, och idag var det FYSISKT SMÄRTSAMT att inte få köra cykel! Shit vilka ställen!
Först en teorigenomgång i botten på gropen:
Sedan fri körning.
Calle rejsar min 530
Svalka sökes under skuggande träd
Sandlådeklättring
Tina lyckades köra uppför sandtaget ett par gånger, och det är inte illa pinkat med tanke på hennes erfarenhetsnivå! Hon var rätt slut efter en dag i sandlåda och med stalpkörning..
Efter sandlådan skulle det köras surhål, men dit kunde inte supportbilen ta sig, så jag fick sitta i solen och vila medan det kördes runt i skogarna. Efter ett tag blev Tina för trött, så jag plockade upp henne och vi åkte åter till FMCK Boden, där cyklarna fick sig en välbehövlig avsköljning..
Allt som allt var det en toppenhelg, med supernice väder, intressanta pass, BRA körning (för de som var med) och mycket trevligt folk.
Sagt och gjort, eftersom att Tina ville ha sig en liknande cykel så hittade vi en KTM 450 exc i Burträsk efter visst letande på blocket. Efter en provkörning och ett försök till provkörning av en 525:a i Lycksele (dit vi inte fick komma) så gjorde vi affär.
Nu har vi varsin endurocykel och varsin gathoj, så nu är garaget i stort sett komplett.
Det är exakt samma cykel som min, förutom att cylindervolymen är lite mindre. Det märks ganska stor skillnad på motorkaraktären dock, 530:n är mycket starkare i botten medan 450:n är en hel del mer varvvillig. Passar oss som handen i handsken då 450:n är snällare för Tinas körstil och 530:ns brutala styrka passar mig fint. Det är omöjligt att åka utan att dumflinet infinner sig…
Vi har hunnit med ett par svängar, bland annat första turen som blev en sextimmars 14-milasväng som inleddes med en punktering på mitt bakhjul. Första gången jag lagat däck i fält, men det gick bra det med. 28 minuter tog det att byta slang i hjulet…
Inspirerad av våra bravader har Tilda äntligen vågat testa sin nya motorcykel hon med. Ett par tvättsvampar i ljuddämparna hjälpte tillräckligt mycket mot det höga ljudet så att hon vågade testa… och liksom sin mor så gillar hon att köra hoj!
Det fanns två problem med min 530 när jag köpte den. Framgaffeln hade dåliga tätningar och sölade på garagegolvet, och tätningen vid utgående axel var slut vilket även det föranledde oljeläckage. Att fixxa framgafflar är man ju van, så det gick rätt bra, men även efter byte av bussning och packbox på utgående axel så droppade den. Jag försökte åtgärda det genom att dra bulten som håller drevet hårdare, vilket inte visade sig vara rätt sätt. Rätt som det var gick bulten av…
Det är absolut ingen höjdare, för axeln bulten sitter i är även den axel som halva växellådan sitter på, och att byta den innebär att man måste riva motorn totalt. Alldeles för mycket jobb för att det ska vara roligt, så vad gör man? Det blev börja med en 4mm borr, för att sedan stega upp via 6, 7 och 8mm och slutligen borra 8,5mm genom bulten. Då var hela bulten borta och bara gängorna kvar, som smetat fast i axeln. För att få väck dem använde jag en M10 gängtapp, och precis när det började gå bra gick gängtappen av… alla som testat det vet att det inte är ett roligt jobb att få ut en gängtapp ur ett halvgängat hål. Efter att ha brutit av tre gängtappar och gett upp ett par gånger var axeln äntligen iordning igen, och när det såg ut såhär
kändes det rätt skönt igen. Drevet var på plats, min reparation hade fungerat… men inte tusan hade det slutat droppa olja. Nåväl, jag får fixxa det oljeläckaget i vinter, nu ska jag köra istället!
Helgen som var bjöd på fint väder, så det blev en dagstur med Shane och Tina på diverse skogsstigar och spår. Lurade ut Tina i lervällingen så att hon fick pröva på att köra fast ordentligt oxxo, och hon var riktig trött och slut när vi sen kom hem. Bra dag!
Tina gillar inte riktigt färgen på KTM:en, så det första vi beställde var ny plast och dekaler. Igår kom dekalerna, så kvällen handlade om dekaltrim. Jag gillar min hoj, men man måste erkänna att hennes oxxo blev rätt snygg efter ombyggnationen:
Nåväl, trötta och sluta med sjuka barn ska vi dra iväg mot Stockholm och Whiskymässan imorgon, så det blir en intressant helg, förhoppningsvis med god eftersmak…
Japp, så var det dags att byta ut den gamla kärleken mot en ny.
Eftersom att jag tidigare i sommar köpt mig en asfaltracer i form av en Kawazaki Versys så börjar min gamla KTM 640 Adventure vara lite redundant. Den körs nu bara på grus och i skog, och där finns det bättre maskiner att använda.
I vanlig ordning sålde jag av min endurocykel, tvåfemtin, eftersom att jag inte kört någonting i sommar. En glad kille från Östersund kom och hämtade den men eftersom att jag tvingats provköra den lite så infann sig ju suget efter skogsåka lagomt till försäljningen. När så Tina lånade min 640 för att åka grus med sina kollegor och fastnade blev det rätt snabbt beslutat att vi även måste ha varsin grusmaskin. Jag hittade en KTM 530exc, komplett och kittad för rally, i Jönköping, till rätt pris och det blev affär.
Cykeln var i väldigt gott skick, och det tog inte lång tid innan den var lastad och på väg hem.
230 mil bilresa, men en ny leksak och ett nytt bakdäck till Versysen kan ju vara värt att åka för. 😉 Väl hemkommen blev det provkörning…
Jag var inte ensam om att gilla cykeln, och Söndagen bjöd på finväder och barnvakt så då blev det en tvåtimmars grustur. Jag på 530n, Tina tog 640n och Shane hängde med på sin 530. RUSKIGT roligt, 100% njutning. 530:n är magisk och för den typen av körning vi förehar oss är det den perfekta maskinen. Sista avsnittet körde Tina 530:n och när vi kom hem stod det klart att 640n skulle säljas och en mindre maskin införskaffas till henne.
Sagt och gjort, 640n tvättades upp och annonserades ut på blocket. Här kommer lite idolbilder på min gamla kärlek som nu är utbytt…
Vemodigt att sälja henne vidare, men det blir till det bästa för alla inblandade.
För att kunna förlänga skotersäsongen lite, och även köra enduro efter jobbet på senhösten behövs ordentlig belysning. Nu kan man ju köpa färdig, men det är inte riktigt så jag gör och när man hittar en 3800 lumen LED-lampa på ebay för 200kr så är det ju bara att slå till. Lampan är en ficklampa i stavformat, men själva lamphuset är enkelt att ta loss, och då behöver man ju bara cadda lite och skriva ut ett fäste för att göra någonting bra av det hela.
Första versionen av hjälmfästet. Dragavlastning, M23 fingäng som passar i lampan och en ställbar fästplatta att sätta på hjälmen.
Passar utmärkt till lampan.
… och sitter som ett smäck på hjälmen. Fick mig en timmeslång tur på endurocykeln med lampan på i kolmörkret innan jag skadade mig och det lyser fullt tillräckligt för enduroåka. Har nu beställt ett par lampor till då jag har polare som vill ha, och jag funderar på att sätta såna här som extraljus på 640n då de lyser RUSKIGT bra och drar lite ström.
Nu måste jag bara löda om elektroniken i lampan så att det hela tiden är fullt blås. Som det är idag har lampan 5 lägen: Hög, medel, låg, strobe och SOS. Lägena växlas varje gång man slår lampan på och av, vilket är RÄTT störande då man hela tiden kör på fel läge och inte har fullt ljus.. Dessutom måste jag bygga om elsystemet på endurocykeln så att jag får ut likström, och fixxa snabbkontakter för att kunna koppla in den på alla motorcyklar och skotrar… men det blir ett annat inlägg. 😉
Nästa version av fästet ska vara GoPro kompatibelt, så att man kan använda befintligt GoPro fäste på hjälmen för att montera lampan. Det blir ändå inte nå bra film om det är så mörkt att man behöver lampan…
För ett par veckor sedan var det dags att köra min första “endurotävling”. Har tänkt köra ett gäng endurotävlingar nästa sommar och nu fick jag tillfälle att tjuvstarta redan i höst och det bara måste man ju haka på.
Eftersom att jag vet att jag är extremt lite tävlingsmänniska åkte jag dit med inställningen att någon ju måste komma sist med, och sålänge man har roligt så är det ju värt det! Det visade sig att jag lärde mig någonting nytt om mig själv den här dagen – någonting jag måste lära mig hantera om jag ska överleva min dröm att köra ökenrally : När det är tävling spar jag inte på krutet, jag ger järnet och tänker efter senare.. lååångt senare. 😉
Normalt när jag kör tänker jag på cykeln, tänker på kroppen, tänker på förarna runt mig och tar det lugnt för att allt ska hålla. Här tänkte jag inte, jag bara körde. Nu syns det inte så bra på filmen, men jag klev av cykeln i hoppet efter däckstravarna då jag plötsligt befann mig i underläge efter en halv bakåtvolt i luften.
Till mitt försvar får jag säga att jag är extremt ovan hoppare. Har kört crossbana ett par gånger, men aldrig hoppat på riktigt, och även luftfärderna i dessa småhopp är mer än vad jag kört tidigare. Jag minns att jag tänkte att jag skulle ta i lite och hoppa över lerpölen efter hoppet, så jag drog på rätt ordentligt på trean men eftersom att det var lerigt som tusan spann det på rätt bra. Gissningsvis fick jag fäste i uthoppet vilket gav mig lite extra rotation, och att dra av på gasen hjälpte inte mycket.
Resultatet? Ordentligt stukad fotled, stukat knä och sönderslagna revben på höger sida. Såhär två veckor senare är det bättre, men fortfarande sjukt ont – men det var helt klart värt det! RUSKIGT rolig körning och jag längtar redan tills det är dags att ta fram hojjen till våren igen!
I höst bestämde jag mig så för att sälja min WR400 som stått och samlat damm ett par år. Lade ut annonser, servade upp den och bestämde mig för att ta en sista testrepa. En vecka senare hade jag en något nyare KTM 250 EXC tvåtaktsenduro i garaget, och sedan dess har jag kört en 2-3 pass i veckan. Ni som känner mig vet det sedan tidigare, men jag är smått besatt av KTM av den enkla anledningen att jag hittills aldrig kört en som jag inte älskat…
Nåväl, min nya maskin saknade en rätt viktig sak när det kommer till enduroåka i taskig terräng: En hasplåt! Utan hasplåt är jag rädd att mitt motorblock inte kommer att bli långlivat, och eftersom att jag är rädd om det så måste jag ju fixxa en hasplåt. Som vanligt kan man köpa färdiga för dryga tusenlappen, men när man har fräsen, aluminiumet och viljan att bygga själv – då gör man det istället. 😉
Jag började med att mäta, böja och klippa i kartong tills jag hade en form som fungerade. Sen blev det en stunds caddande och plötsligt hade fräsen hostat ur sig denna.
Nu hade jag att välja mellan 2mm och 6mm aluminium, och då 6mm inte går att böja som jag vill med de medel jag har till mitt förfogande fick det bli 2mm. Det blir inte superstarkt, men det skyddar gott från stenskott och dylikt – och är absolut bättre än ingenting alls.
Plåten fick smaka släggan lite…
… och monterades med gummikabelklammer från Jula. Sitter som berget och ger inget resonansljud alls.
Med kröken på plats blev det riktigt bra…
Men flärpen som man ser sticka upp här framför växelspaken fick smaka på plåtsaxen. Det visade sig att tån på skon väldigt enkelt hakar upp sig på den när man ska växla ned, vilket försvårar växlingen och oftast såg till att hasplåten stod rätt ut efter en stund. Nu är den kortare och skyddar undersidan av kåpan, vilket räcker för det jag vill, plus att man kan växla utan hinder vilket är en förutsättning för att plåten ska duga att använda.
Nu får vi se hur länge den håller, men den har överlevt ett antal timmars träning och min första tävling, vilket är mer än min kropp gjorde.. 😉 Det blir fortsättning när plåten behöver byggas om…